Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
– Jag tatuerade mig, vilket helt klart var en upplevelse. Jag har verkligen velat det ett bra tag och dessutom vetat vad jag velat göra, men har aldrig blivit färdig…
Hur har ditt 2018 varit?
– Turbulent, både positivt och negativt. Att åka till San Francisco och Hawaii var ju helt klart en hit. Jag åkte även på skidsemester med mina fina vänner, i januari. Rom i höstas. Jag fick min första fasta anställning. Jag blev gudförälder. Ja, jag tycker ändå jag hunnit en del, så sett, och med det sagt även massor av bra saker. Jag tycker jag också fått ett lite mer rimligt sätt att se på mig själv. Inte så, rent ut sagt, elak mot mig själv. Dock har även känslor med en själv varit en klass för sig och det kämpar jag med hela tiden, sedan något år tillbaka. 2018 har i det stora hela varit ett bra år, det måste jag ändå säga. Men detta år, likt i princip alla andra har haft sina fallgropar.
Vilket datum från 2018 kommer du aldrig glömma?
– 14 oktober måste jag säga. Dagen då Nellie, min bästa väns barn och mitt gudbarn föddes. Vilken grej det var! En riktig heders-grej som jag verkligen hoppas att fler får uppleva.
Vad är din största framgång 2018?
– Min största framgång 2018 måste ju nog ändå vara att jag fick mitt första fasta arbete. Visst, alla får förmodligen uppleva det någongång i livet, men första är ju ändå första, och den kommer bara en gång. Jag tror det blir mer och mer vanligt att man får det tidigt, men jag hade ju min redan när jag var 18 år. Tycker ändå det är rätt bra… *klappar mig själv på axeln*
Bästa köpet?
– Hm… egentligen så hade jag velat dela med mig av tre. Bästa köpet får nog bli min nya dator. Jag är verkligen super nöjd med den. Samma gäller min mountainbike. Dock så måste jag poängtera hur otroligt bra en BH jag köpte i februari är. Holy fuck – den är så löjligt bekväm OCH har inte bygel. Jag vet inte med er andra girls men jag har svårt att hitta ”toppar” (/bh utan bygel) som faktiskt passar, då alla dem ofta är i storlek S/M/L och det blir oproportionerligt. Dessutom så hänger bara skiten, för stödet inte finns.
Vad spenderade du mest pengar på?
– Alltså läkerol och tuggummi. U.T.A.N tvekan…
Gjorde någonting dig riktigt glad?
– Men ja, verkligen. När jag fick frågan om att bli gudförälder. Det är nog det stoltaste ögonblicket hittills i mitt liv. Det kanske låter löjligt, men jag uppskattar det så himla mycket, och jag hoppas verkligen alla får känna den känslan så starkt någon gång. Det är riktigt gött.
Vilka sånger kommer påminna dig om 2018?
– Hon dansar vidare i livet och Fick feeling. Första för att det var den som spelades konstant på Sports Camp, där jag var ledare i somras. Den andra för den spelades på Hannas möhippa, och på hennes bröllop, som hon dansade för fullt till. Alla kunde den till sist.
Vem har du umgåtts med mest?
– Hm, måste ju nästan vara Markus.
Har du haft ett förhållande under 2018?
– Ja
Vart reste du under 2018?
– San Fransisco, Hawaii, Rom och Lindvallen för skidåkning!
Är det något du saknar år 2018 och vill ha 2019?
– Egen-tid. Egentligen behöver jag nog bara bli bättre på att ge mig det. Jag är så fruktansvärt dålig på att vara själv.
Vad gjorde du på din födelsedag?
– På min födelsedag så hände inget speciellt. Jag fyllde år en måndag – sexigaste dagen att fylla år på. Jag bjöd på frukt och Aladdin choklad på jobb, sen åt vi ute på kvällen.
Finns det något som skulle gjort ditt år bättre?
– Om dygnen hade varit längre.
Vem saknade du?
– Elin, när hon åkte till Australien. Sen saknar jag Helena, som var på kurserna för tjänstehund med mig i Marma. Jag saknar också Niklas ofta, men han kommer ju hem mellan varven.
De bästa nya människorna du träffade?
– Emma, Niklas flickvän. Ida, min finska kollega på Stadium Sports Camp. Jäklar vad bra vi jobbade tillsammans med de där ungarna…Självklart även de andra; Jesper, Josefine och Peter! Även alla mina nya kollegor när jag började på banken. Så det blir ändå en hel del!
Vad vill du säga till dig själv inför 2019?
– ”Du, träna är bra. Men ett missat pass är inte hela världen. Du får lov att sova förbi dem på helgen och bara sitta på kvällarna efter jobb. Du är inte sämre för att du inte hann träna.”
The big day has come! Eller ja, den dagen liten fortfarande förblir liten. Innan frågan kommer – nej, jag får inte handla på systemet. Tro det eller ej men jag är fortfarande tonåring, och det får nästan mig att höja på ögonbrynen lika mycket som mina kära kollegor.
Jag är inte på något sätt mer speciell än någon annan, men ärligt talat känner jag mig inte helt hemma i min ålder. En kollega sa till mig idag; ” Ja, då blir det hårt firande i helgen!” varav jag svarade ”Öh, ja nä det vettefan. Soffan är najs”. Sen har jag helt klart alltid varit minstingen. Med det både yngst men också den som aldrig når till varken översta eller näst-översta hyllan. Men det är en helt annan historia.
Imorse vaknade jag med tre ganska osexiga, trötta röster, som sjöng Vi gratulerar. Det var fint, och är det. Shit, vad jag ändå uppskattar att bli väckt och få paketet på sängen. Den som kom på den idén är jag evigt ett fan av. Det blir det kanske inte allt för många födelsedagar som inleds så…?
Mamma och pappa gav mig en vit pälsjacka (fejk-päls, likt jag önskade) från Vila och ett par nya, låga, grå uggs. Viggo gav mig två par örhängen från Edblad – stjärnor och snöflingor! Han tänkte så fint på att jag älskar julen (<33). Igår firade jag och Viggo oss tillsammans med släkten och då fick jag min efterlängtade hårfön, av min ena morbror. Min farbror, tillsammans med min familj gav mig en burk av mitt favorit Chai-te och två Carolina Gynning-muggar till min samling. Markus gav mig ett halsband med en matchande ring från Edblad, med form av en måne och stjärna. Diskret och alldeles perfekt till mig. Hans föräldrar gav mig ett superfint datorfodral i vit marmor-mönster från WOUF.
Vill passa på också att tacka för alla enormt fina gratulationer jag fått idag. För att inte nämna mina köra kollegor på banken som gav mig en fotoram (efter att jag själv köpt en likadan för en vecka sedan, hade den i cirkus femton min innan den gick i golvet och där låg glitter över hela Sallys plats…), ett kort, turkisk peppar och chokladaskAR. Jag blir helt varm i hjärtat, alla fina människor. Tack!
Happy Birthday – Stevie Wonder
Det är ju faktiskt helt.
Min pappa i ett nötskal, mina vänner. För två veckor sedan hade jag min lediga dag efter att jag jobbat helg, och som den otroligt snälla dotter jag är så hjälpte jag pappa att slänga skit på tippen. Observera att det inte är jag som ska slänga min gamla säng och bord eller så, nej, nej det är bara pappas grejer. Typ. Vi fick låna min gudmors hästtransport och fyllde det från golv till tak. Fönster, sängar, hyllor, bord, elektronik – hur mycket som helst. Riktigt skönt att bli av med, och till och med min kära far erkände detta. Till sist.
Jag är snål. Alltså riktigt snål – dumsnål. Jag unnar mig inte utan vidare. Detta kommer så klart från någonstans. Jo, min pappa till hamster. På tomten står ett ganska imponerande långt garage som är byggt av pappa. Det är också imponerande mycket grejer inne i det, men några av dessa saker har nu (äntligen) gått till tippen. Det som är så typiskt är att min pappa är den typ av person som Carl Stanley beskriver i en av sina facebookvideor när han beskriver sin morfar. Frysboxarnas Konung. Det när min Fassa det. Han har den otroligt osexiga vanan att spara på att möjligt skit som finns, men med detta ingår även pengar. Alltså är snålheten total och så fort ICA eller City Gross egna reklamblad kommer brevlådan så sitter pappa som en hök och övervakar extrapriserna. detta resulterar i de flesta fall i att kära pappa går till affären och kommer hem med 14 kg blandfärs, 37 ton potatis och gärna 17 mjölkpaket. Det är ju trots allt extrapris och jag är en ekonomisk person. Man kan ju faktiskt frysa in maten, så har man alltid hemma. Det kallas planering. Eller bara överdrivet. vill dock upplysa om att far min inte fryser in mjölk och potatis, men allt annat som är lämpligt åker raka vägen ner.
Vi har såklart inte en frysbox, utan även ett frysskåp. Båda fyllda till både höjd och bredd. Vi har självfallet också ett matförråd som är fyllt från golv till tak med allt som inte behöver stå kylt eller fryst. Här kan man bland annat hitta en onödigt stor mängd konserver med Felix Gulaschsoppa och ICAs egna Ravioli. Gott, men vi behöver ju inte överdriva…Så jag kan säga, om det blir matkris så har vår familj mat till femton kompanier.
Å andra sidan så är pappa också den som när han väl ska exempelvis köpa en ny TV, ska han definitivt inte ha den som är billigast, utan den bästa med alla möjliga funktioner. Kosta vad det vill – dock finns det en snåltanke bakom detta också. Den förväntas hålla länge, så man slipper köpa ny och slösa sin tid på det.
Jag förstår min pappas idéer på flera plan, och jag är som sagt den som sparar och snålar före att faktiskt använda och unna. Mycket svårt att unna mig. Å andra sidan är jag löjligt sparsam. Fint i framtiden, tråkigt i ungdomsvärlden. Men vissa saker kan min kära far balla ur lite på, precis som jag kan vara för snål för mitt eget bästa om jag ska köpa en ny dator. Aja, alla har sina för- och nackdelar. Min pappa är en hamster, jag med, men samtidigt en jävel på sparande.
…har spontants gjorts på Romresan med kyrkan… Otippat?
Absolut åkte vi till ett relativt strikt katolskt land och besökte Vatikanen, men som protestanter och med en Kyrkoherde som är lite av den mer slappa – på ett positivt och motiverande sätt, så fick vi kommentaren; ”Va!? Jag vill också!” När vi fyra som tatuerade oss visade upp våra verk.
Jag har länge funderat på min första tatuering och fick i artonårspresent av några kompisar, att göra en. Men som den nål-rädde mes jag är så har jag inte blivit färdig. Nu tog min lite mer spontana sida, som kan vara lite to much för mitt eget bästa ibland, över. Korset i sig har jag funderat på tidigare, eftersom kyrkan har en klar betydelse för mig. Däremot var både plats på kroppen och tillfälle utav största spontanitet. Härligt.
För mig är det ändå viktigt att det är en tatuering av betydelse. Idag hade jag aldrig valt tatuera något som inte hade betytt något…till skillnad från min käre vän Nikolas. Nikolas hade inga planer på att tatuera sig men sa ”Äh vafan, jag ska ha en pirre på benet!” och tyckte att han var oerhört fyndig att tatuerade en pizzaslice i Italien…men även det har sin charm!
Nästan inte en ända födelsedag firad hemma. Tråkigt att förstöra den traditionen, så i år blev det i Rom med mig. Inga föräldrar, men när man blir 16 kanske det bara är skönt?
Idag fyller Viggo 16 år, vilket ärligt talat gör mig mest förvirrad. En sak är jag ganska överens med mig själv om; Viggo är 12 och har varit det i många år. Det har varit min raka gissning när folk frågar hur länge som helst. Men nu får han ge sig ut på vägarna och övningsköra och liten är inte så liten längre.
Egentligen bör det inte förvåna mig för jag vet att Viggo är redig och ordentlig. Klart, han är ju tonåring och lite mpfh ibland, men å andra sidan har jag inte heller passerat tonåren och kan vara gött dryg mellan varven. Jag är mer imponerad över Viggos empati till människor än mig själv, och många andra. Finns det någon som jag känner verkligen genuint bryr sig om mig utan att säga det, så är det han. Det bästa är helt klart att när man tycker att något ät kass, så kan jag bara gå in och lägga mig i hans säng och säga ”du, detta är kass” Varav han svarar ”okej”. Det är så skönt att veta att det bara är okej att saker är skit ibland. Och det är inte ett okej Heidi, jag bryr mig inte sluta stör… utan det är ett svar med eftertanke och man hör att han lyssnar men har inget direkt svar. Förmodligen för att han kan hålla med om att det som hänt faktiskt är skit. Och det får man tycka. Tack för det.
Stort grattis till 16, lillebror
Vi alla kan nog vara ganska överens om att norska är ett fruktansvärt trevligt språk att lyssna på. Det är nästan som en melodi när de pratar. Vackert. Nackdelen jag skulle se är att man kan nog inte låta arg. Eller å andra sidan kanske det är ett pluss?
Oavsett så är det ett språk som jag hade velat lära mig. Inte av någon mer speciell anledning än just att jag tycker det är fint. Dessutom känns det inte väldigt långt ifrån svenskan, så förhoppningsvis hade det kunnat gå ganska lätt och smärtfritt att lära sig det. Sen har jag personligen alltid varit fascinerad av de som kan prata flera språk. Varför kunde inte min familj varit flerspråkig? De som har det är imponerande.
I sig är jag rätt fascinerad av de flesta nordiska språken. Jag menar finska? Kan vi bara ta en stund och uppskatta hur fruktansvärt förvirrande språk det är? Grymt att nästan ingen i världen heller kan prata det. Praktiskt. I alla fall om man ska snacka skit om andra…
Samma gäller ju ändå isländska. Visste du att det språket är ett av de som är absolut minst förändrade sedan det skapades? Jag menar, skulle du sätta dig och lösa en svensk text från 300 år tillbaka hade du knappt förstått hälften. Men isländska har alltså alltid sett likadant ut. De är mycket noggranna med att inte ta in en massa låneord, då de vill bevara språket i bästa mån. Det är också lite imponerande…
När jag sommarjobbade som bassist och musiker för kommunen när jag var 16 år, så spelade jag tillsammans med en kille som var från Island. Han var grym på guran för övrigt. Men när vi skulle komma på bandnamn så gick det trögt för vår lilla grupp på fyra. Till sist säger jag; ”Snart skiter jag i detta. Halldór, säg bara ett ord på isländska.” Varav han frågar vad, och jag svarar: ”Men typ blåbär?”. Det visade sig att det inte var ett roligt ord, och efter ett antal dålig försök att komma på svenska ord som makes no sense, och låter bra på isländska, så frågade jag vad asfalt heter. Malbik. Detta blev också vårt bandnamn. Ja, se där.
Ett mål jag har här i livet är att lära mig ett annat nordiskt språk flytande. Go, go, go!
Heidi Winberg 