Landet övertid

Tjänstemän jobbar 1,5 miljoner timmar övertid per vecka.

That’s me, folks.

Men varför gör man så? Oklart. Alltså verkligen. Men de flesta av oss människor har en drivkraft att prestera, och ännu mer i vissa länder än andra. Just vårt kära Sverige är väldigt bra på att sätta upp en arbetskultur här som innebär att om du arbetar hårt så är du värd mer. Så är det ju självfallet inte, men ändå är vi människor så korkade att vi går på det.

Tänk själv, tycker du att dina kollegor som jobbar skiten av sig är mer värda än de som är lite mer realistiska och jobbar i rimlig mängd – eller de som kanske till och med är lata? Nej, för observera frågan; är de mer värda? Förmodligen tycker du inte det. De är kanske mer ambitiösa, men det är också fullt möjligt att de bara är osäkra och inte vågar prioritera sig själva först. Vem är då ambitiös?

Det är enkelt att ta på sig enorma mängder arbete som man inte hinner med ens lite. Personligen är jag fenomenal på detta och tror jag är fantomen ibland.  Tre på mig saker och jobb jag inte hinner, och jobbar övertid på mitt ordinarie arbete så pass att mina kollegor kan (på ett icke-taskigt vis) frågar om jag är dum i huvudet. Troligen är jag det och på tok för insnöad i att om jag jobbar hårt och ”visar framfötterna” så blir jag mer omtyckt. Inte bara av mina kollegor och chefer, utan även alla andra runt om som ser på. Inte sant i verkligheten, kom ihåg det.

Vi människor har en dålig ovana att bli imponerad av människor som nästan förstör sig själva. Varför? Ingen aning om jag ska vara ärlig, men jag tror att avundsjuka kan finnas med. För samtidigt som vi har lätt av att imponeras av överambitiösa människor så är vi fruktansvärt dåliga på att faktiskt glädjas åt andras framgång. Personligen tycker jag det är konstigt, men samtidigt så är jag fullt medveten om att jag själv inte alltid glädjs andra framgång. Men jag är ju bara människa jag med. Jag ska bara komma ihåg det lite oftare.

Annonser

Kreditprov & ångest

För den som inte vet ska jag förklara.

Jag jobbar på bank och har nu blivit ombedd att gå en ny utbildning för att bli kredithandläggare, och inte bara privatlån. Himla kul ju att de ändå vill att man ska utvecklas. Dock så var detta på tok mycket svårare än mitt stackars huvud klarade det.

Utbildningen i sig var bra och jag lärde mig massor av nya saker, men av någon anledning så fastnade informationen inte. När vi sedan stod inför provet som hade något orimliga krav, så föll alla på det. Ingen klarade det och skulle ha omprov veckan därefter. Sedan fick vi inte heller någon tid att faktiskt ta och plugga, utan detta förväntades att i så fall göras på ens fritid. Jag vill inte verka gnällig, men jag hade verkligen inte tid, och det gör en ju inte mindre stressad.

Jag är verkligen en sådan person som känner mig fruktansvärt misslyckad om jag inte klarar något, som dessutom så många andra klarat. Jag känner enorm press, är rädd att göra fel och göra andra besvikna. Inte bara andra, utan egentligen är det nog mest mig själv. I ärlighetens namn så sattes verkligen detta prov mina känslor kring prestation på kant. Samtidigt var det många andra som kunde mycket under hela proceduren då nästan ingen var nöjd med utbildningen. Många upplevde sig dumförklarade och förminskade av utbildaren, vilket jag håller med om. Även om detta självklart inte var syftet så skapade det en oro och jobbiga känslor hos i princip alla som gick utbildningen. Onödiga kommentarer så som; Ni borde ju klara det på denna tiden, annars blir jag orolig, haha. Precis innan vi ska gå ut och skriva. Lämpligt.

Som sagt är jag långt ifrån ensam om dessa känslorna, och vi har pratat med utbildarna om hur vi upplevt upplägget. Nu får vi bara hålla tummarna på att det faktiskt går vägen. Resultatet 2 av 10 rätt på förra provet gör mig lagom nervös. Önska mig lycka till.

Edit: 100 % rätt och jag är numera kredithandläggare! Pjuuh...

Hon dansar vidare i livet

Ytterligare en vecka av mitt liv har jag nu ägnat åt att vara ledare för ett gäng något högljudda och jobbiga, men ack så härliga, barn och ungdomar mellan 11-15 år på Stadium Sports Camp i Halmstad.

Tidigare har jag varit simtränare uppe i Norrköping, men detta året antog jag den nya utmaningen att vara ledare för Multisport. En helt otroligt rolig ”sport” som gör att jag ångrar något att jag simmade alla mina år som deltagare…

Denna så kallade sport går nämligen ut på att testa allt annat, vilket resulterade i att jag fick på en vecka prova på typ 13 sporter. De mindre intressanta så som fotboll, simning, innebandy (trots att jag var grym – till och med enligt ledaren!), handboll och gymnastik. Men sen de andra lite mer udda och typ skitroliga parkour, cheerleading, rullstolsinnebandy, skate, bordtennis och born 2 move. Med facit i hand och ärligheten som talar, så skulle jag nog inte slutat på innebandy och jag skulle definitivt börjat på parkour tidigare. Inte för jag är någon stjärna på det – snarare en mes som rullar över block istället för graciösa hopp, men för det var betydligt roligare än jag väntade mig, vilket gör att jag nästan kan förstå varför vissa väljer att göra det trots risken att slå ihjäl sig är lite onödigt stor. Cheerleadingen förvånade mig positivt också. Det var både utmanande och roligt men med en alldeles för kort tid. Jag hade gärna provat igen, men trots jag bara nått 18 år i livet så är jag faktiskt inte så smidig i kroppen som man kunnat önskat att vara…

I ärlighetens namn så är jag mer hemma i simningen som ledare, eftersom det är det jag ägnat mig åt hela livet. Dock var Multi otroligt roligt, just för att jag som ledare fick ju vara med på alla dessa roliga sporter!! Så nu kan jag checka av att provat parkour och cheerleading !

Vill också ta tillfälle i akt och ägna mitt stora tack till vårt team! Alltså jösses vad bra det gick och hur roligt hade vi inte?? Mycket lyssnande på Hov1 (som tydligen alltid ska ha en hit på SSC) och Hon dansar vidare i livet samtidigt som vi avnjöt chips och dipp i väntan på att våra något, som sagt högljudda, barn. Lite får man ju unna sig när man jobbar 24/7 – bokstavligen. Underbetalt men värt. Det är så mycket erfarenhet och ännu roligare. Jag rekommenderar det starkt. Inte bara för att vara där och tjäna pengar (för det gör man inte) utan man gör det för att erfarenheterna bara ropar och man blir lite stolt!

Tack till alla er som ingick i mitt fina team!! Kramar

Noa (Parkour), Josefine, Ida, Heidi, Maja (Parkour), Peter, Erik, Gustav (DayCamp), Jesper