Det här med identitet

Man kan nog lugnt säga att jag den senaste tiden har haft en liten identitetskris i mitt huvud. För den som inte vet så har jag ägnat otroligt mycket tid i mitt liv på att räkna kakelplattor i bassängbottnar. Oändliga timmar av lyssnande på bubblor och oändliga mängder meter. Till sist blir det till och med så att man faktiskt bryr sig om vilket håll kakelplattorna ligger, då det påverkar hur fort man tycker att man simmar. Otroligt löjligt för den som inte lagt timmar på att bada i klor.

Jag har alltså lagt enorma mängder tid på träning i ett få antal olika former, allt för att bli så snabb jag bara kunnat. Jag har tävlat sedan 10 år tillbaka och haft både lopp där jag känt mig som väldens vinnare, men också där besvikelsen sköljt över mig. Precis som i alla andra sporter eller liknande sammanhang. Men jag har ju alltid haft målet att bli bättre, och alltid på samma sak – att simma. Detta har ju bidragit till att jag tackat nej till en mängd saker under mitt liv för att istället vara och träna eller tävla. Mitt svar har ofta varit ”Nej tyvärr, har träning” och det blir till sist så vanligt att folk identifierar en med det svaret. Ganska självklart. Jag har alltså väldigt ofta, nästan alltid, varit hon som simmar eller hon som alltid tränar så mycket.

Jag tänker att det är en ganska fin identitet jag har fått skaffa mig själv. Ganska många har tittat på mig på ett positivt sätt, ibland till och med inspirerats, och velat träna på samma nivå. Jag har ofta kopplats till träningsfreak eller träningsnarkoman – i ett gott syfte, och därmed kopplats till att vara uthållig, stark, ha bra kondis och vara relativt hälsosam. Jag gillar den identiteten ganska mycket. Jag gillar att vara hon som alltid tränar. Men om man då slutar på den nivån – vem är man då?

Det är här hela min lilla identitetskris kommer in i bilden och stökar. Jag menar, jag tror att jag alltid vetat att denna tiden skulle komma där jag inte längre är hon som simmar för att jag kommer omöjligt kunna hålla samma nivå hela livet, för där finns massa annat jag också vill göra. Dock så har jag aldrig tänkt på det så mycket, utan alltid tänkt att ”ja, någon gång slutar jag, men det är långt fram” och har inte riktigt sett slutet. Men jag har faktiskt nått änden nu (på ett ganska tråkigt sätt dock, läs om det en annan gång). Så vem är jag nu? Vem är jag om inte den som alltid tränar eller simmar? Jag har nämligen gått ner i träning enormt mycket, av flera olika skäl, men det är lite jobbigt faktiskt att inte vara så säker på hur man ska identifiera sig längre. För visst, jag gör otroligt mycket andra roliga saker som jag hade kunnat identifierats med, men ingenting har någonsin varit i den utsträckningen som simningen och därför uppstår också denna osäkerheten hos mig.

Jag hoppas ju såklart att träna hela mitt liv och hålla mig aktiv, för jag tycker verkligen det är något av det bästa som finns! Jag har lite funderingar på att prova kampsport – det verkar så coolt. Hade velat ta svart bälte i någon kampsport, som min bror Viggo (jujutsu). Har även tränat CrossFit tidigare, och skulle gärna fortsätta med det. det är verkligen något för mig och jag behöver dessutom en grupp att gå till. Men ja, genom träning så kanske jag kan behålla en del av min gamla ”träningsidentitet”, men jag visste att jag hade behövt släppa simningen någon gång. Detta är ju en del på väg till nästa del i livet, helt enkelt!

När jag klurat ut mer om min identitet och hur jag hoppas vara och ses av andra, så lovar jag berätta! Hoppas du är nöjd med din!

Annonser

It’s a girl!

Gender Reveal – Josephine & Andreas

Inte trodde jag att jag skulle stå här, när jag gick in första skoldagen på Bruksskolan, 9 år gammal i klass 5B, efter att ha bytt från en privatskola. Jo visst trodde jag att vi alltid skulle hålla ihop, livet ut. Åtminstone på högstadiet. När vi sedan nådde gymnasiet så blev det inte lika stark kontakt, tyvärr, men nu efter den tiden så har vi hittat tillbaka. Nu känns det som att där aldrig var någon dipp, utan vi höll ihop hela tiden. Jag vet att jag alltid kan ringa om det är något, vilket jag är så tacksam för och uppskattar otroligt mycket.

Nej, inte trodde jag för snart 10 år sedan att jag skulle stå i ditt vardagsrum och se på när du och Andres spräcker ballongen som avslöjar könet på det barn ni väntar. Trots att det inte är jag själv, så är det en så mäktig känsla. Vilken grej! Jag kan inte heller uttrycka nog hur hedrad jag är att jag fick möjligheten att komma och dela denna enormt stora stund. Även om jag är stenhård på utsidan så måste jag erkänna att det minsann höll på att brista där en, två eller femton gånger.

Ja, jösses, tro mig att jag alltid kommer att finnas där när du är trött på ungen – jag ska lära den tösen allt jag kan! Dock bytar jag inte blöjor, det är fan din skitgöra. Jag ska bara vara den där otroligt jobbiga, men svincoola, ikke-biologiska moster. Ni blir inte av med mig!

Jag hejar på er två – ni kommer bli grymma! Älskar dig, Jossan.

Träffade eller missade?

Två tennisspelare står och skickar servar, likt de alltid gjort efter en träning. Båda servar vars 10 servar. Skillnaden för dessa två är att en av dem kommer gå hem och undra vad han gjorde för fel och inte vara speciellt upprymd över sina servar, medan den andre kommer gå hem med ett leende på läpparna.

Mark servar går som en dans – han träffar alla utom en. Attans, han kunde ju fått full pott. John däremot går det inte lika bra för och han missar alla utom ett skott. Men han satte ju åtminstone ett.

Vem går hem med ett leende på läpparna?

Vår hjärna tenderar väldigt ofta till att fokusera på det som är negativt och det som går fel. Egentligen är det inte så konstigt då det är den kritiken som gör att vi också vill ofta kämpa för att bli bättre. Däremot tar det på tog för ofta över för många och man glömmer glädjen bakom, speciellt inom idrott till exempel. Vi fokuserar speciellt extra om något sticker ut från mängden, och ännu mer om det är negativt.

I det här fallet kommer John gå hem med leendet på läpparna. Varför? Jo, John kommer gå hem och tänka på vad som stack ut – det vill säga den serven han träffade. För jäklar vad han satte den. Inte de andra, men det var inte det viktiga, utan det var den som satt. Mark däremot kommer gå hem och fråga sig själv vad han gjorde fel, för han satte ju alla andra. Och de 9 servarna – även om han satte dem jäkligt fint så är ju inte det så viktigt för de var likadana. Utom den där förbannade missen. Då måste ju något vara fel på den ända som han inte träffa. Eller?

Nej, inget har behövt vara fel. Han missa bara den för att det är sånt man gör ibland. Men man måste då välja hur man ska ta sig an det, hur mycket energi man ska lägga på det. Istället bör Mark lägga energin på alla de han faktiskt träffa. Men Mark – likt de flesta andra, snöar in sig på det negativa, och det är så synd. För vi missar det viktiga, lägger onödigt med energi och blir dessutom inte ens glada. Sjukt ovärt, men ändå gör vi om samma misstag nästan varje gång. Men om du har en miss idag – tänk vad gött att du hade flera träffar. Och om du hade en träff idag – jäklar vad bra du satte den ändå!

Bucket List: Resmål

Hit vill jag åka:

  • Nuuk, Grönland
  • Madagaskar, Afrika
  • Rom, Italien
  • San Fransisco, USA
  • Kingston, Jamaica
  • Bergen, Norge
  • Amsterdam, Nederländerna
  • Honolulu, Hawaii, USA
  • Dublin, Irland
  • Reykjavik, Island
  • New York, USA
  • Montreal, Kanada
  • Tokyo, Japan
  • Budapest, Ungern
  • Alaska, USA
  • Wales, England
  • Barcelona, Spanien
  • Tanzania, Afrika
  • Cuba
  • Skottland

Här har jag varit:

  • Paris, Frankrike (vill igen)
  • Miami, USA
  • Assisi, Italien
  • Key West, USA
  • Riga, Lettland
  • Cervinia, Italien
  • Calella, Spanien
  • London, England x2
  • Rhodos, Grekland
  • Orlando, USA
  • Chania, Kreta, Grekland

Idag Är Allt – Nicola Yoon

Bokrecension

Jag har överträffat mig själv och läst ut en bok fortare än vanligt, och ja. Jag blir imponerad av mig själv. Denna gången tog jag mig an Idag Är Allt av Nicola Yoon. En mycket trevlig ungdomsbok som utspelar sig på e och samma dag.

Jag råkar vara en person som fastnat i fascinationen av ungdomsböcker och kärleken som de innehåller. Denna bok är en klar deltagare i den ligan, och likt många andra böcker i den kategorin så tyckte jag den var sådär lagom mysig. Tidigare har jag läst Ingenting & Allting av samma författare och blev helt såld på enkelheten i boken. Ingenting & Allting var, likt Idag Är Allt, en lättläst bok med korta kapitel. Något som passar den mer simpla läsaren, som jag, otroligt bra. Den var dessutom skriven ur båda huvudpersonernas perspektiv, vilket därav verkar vara en signalement för Yoon.

Jag skulle definitivt rekommendera denna bok till den som är förtjust i ungdomskärleken och har eventuellt något svårare för att läsa – då den är så pass lättläst. Det kanske låter rörigt att man hoppar mellan olika perspektiv, men Yoon har skrivit ihop det på ett så bra sätt så det får ett jämt flöde, och därför håller man sig på banan hela vägen. Däremot skulle jag nog säga att jag tyckte bättre om Yoons tidigare bok – Ingenting & Allting, men denna höll ändå hög klass. Det är en härlig berättelse om vad ödet kan ställa till med.

Handling

Boken utspelar sig i New York där vi möter en papperslös 16-åring – Natascha, som ska bli utvisad från Amerika till Jamaica samma dag. Hon gör allt i sin makt för att hitta en sista utväg för att  få stanna. På sin väg  mot advokaten stöter hon in i Daniel, en annan 16-åring med koreanska föräldrar, men född i Amerika. De stöter i varann vid flera tiofällen och Natascha misstänker att Daniel förföljer henne. Istället blir de vänner och hänger med varann hela dagen. Daniel är helt övertygad om att de är gjorda för varann och han tror på kärleken, medan Natascha tycker det är strunt, och hon litar endast på vetenskap. Det blir därav en spännande dag att följa – hur kommer de överens? vilka människor möter dem? Blir Natascha förvisad och är det ödet som för de samman?

9789163893261.jpg

 

Hoppas ni har ett stort lager, Postnord

Sedan Postnord tog över för posten för ett antal år sedan så har den negativa kritiken blomstrat och enorma mängder tåliga betyg, recensioner och kommentarer har överöst företaget. Jag kan ju säga att jag är jäkla glad att slippa sitta i deras kundtjänst…

Personligen har jag inte haft några större besvär med Postnord, då jag inte handlar så ofta över nätet. När jag beställde min cykel kom den med Postnord, men då kunde jag smidigt bestämma när den skulle komma, spåra paketet osv. Skitbra! Men nu har det ju kommit upp andra saker…

För någon månad sedan så hittade mamma denna hemsida för alla papper&penn-tokiga människor. Mycket farligt för mig och min kära mamma. Gör lite ont i plånboken efter. Denna hemsidan iallafall hade helt otroligt fina skrivböcker med handmålade motiv och till väldigt bra priser. Inte otroligt låga, men absolut så det var värt att köpa dessa fina böcker och pennor i både en och två uppsättningar. Vi tog oss tiden att bläddra igenom hemsidan och likt väntat så slutade det med att vi beställde en hel hög med grejer. Dessutom var det sista dagen för fri frakt, så vi slog såklart till.

Men som ni kanske hört tidigare så har posten och tullen börjat ta en hel del höga avgifter från Kina, vilket ar resulterat i att mängden personer som beställer saker från Kina har minskat enormt. Kina skickar nämligen ofta sina paket i flera små. Problemet som då uppstår för oss kunder på andra sidan planeten är att vi får fler avgifter för dessa paket som ska igenom tullen. Likt Wish så hade denna sidan även valt att skicka allt i separata paket, vilket slutar i att jag får hem sjuka avgifter för dessa oskyldiga småprylar, för att jag ens ska kunna få hem dem.

Som exempel; jag fick en avgift på över 85:- för en stackars skrivbok, sedan en över 82:- för några pennor. Snart kostar det mer att hämta ut skiten än att faktiskt köpa den. Inte sådär super impad av Postnod där inte. Jag kan köpa att man får en avgift för ett paket med flera saker i. I mitt fal skulle jag behövt betala 85:- för att få hem hela paketet, men eftersom det är uppdelat så blir det liksom inte aktuellt. Det gör ju att jag, likt många andra, överväger att välja att inte hämta ut sitt paket och låta det finnas hos Postnord lager istället, tills de sedan måste betala själva för att skicka tillbaka det.

Nu råkar jag väldigt gärna vilja ha mina paket, så jag lär väll betala avgifterna för paketen, men fortfarande så kommer jag hädanefter så lär man vara obs på vart man beställer. I min värld förstår jag inte hur man kan ta de summorna för så små paket, speciellt när det rör sig om lite papper och några pennor. Böckerna jag beställt har till och med rundade kanter så inte ens med kanterna kan jag hugga folk. Det finns säkert en bra och alldeles för långtråkig förklaring till dessa avgifter, men som den något bittra människa jag är så behövde jag få gnälla. Det får man göra ibland, och med det sagt så hoppas jag att Postnord och tullen har förbannat stort lager, för det kan jag säga, det blir nog många paket som de kommer behöva ta hand om – vare sig de vill eller inte.

Designa ditt eget barn

Vetenskapen har ju fått ett jäkla uppsving de senaste decennierna, och värst är ju de senaste åren. Det går bara fortare och fortare, vilket är otroliga framsteg på många sätt för vår stackars mänsklighet. Men vart går gränsen för vad som är okej?

Etik är ett ämne jag hade kunnat diskutera oändligt länge. Det som gör det ännu bättre är att det finns otroligt många ämnen inom det också. Men nu skulle jag vilja belysa vår fantastiska vetenskap som har klurat ut hur man kan designa sitt eget barn. Är det bra? Eller?

Jag tänker att det är suveränt att vi – närmare bestämt människor med otroligt hög IQ till skillnad från en själv, har kommit fram till detta. Tänk att alltid kunna se i förväg hur ett barn kommer bli. Detta gör att man exempelvis kan förbereda föräldrar på om barnet skulle ha vissa behov eller behöva speciell hjälp. Ja, egentligen hade man ju till och med kunnat välja bort barnet och skita i det för att det saknar en arm eller två.

Men alltså nej. Nej, det är ju ändå inte okej.

All cred till dessa intelligenta människor som kommit fram till detta, men någonstans måste vi dra en gräns. Att välja bort ett barn på grund av funktionsnedsättningar eller funktionshinder ska ju ha en otroligt bra anledning. Skulle vi sedan tillåta det på ett större plan så hade folk börjat designa dem efter hudfärg, hårfärg och ögonfärg, och var fan är vi på väg då? Nej, jag tycker det låter helt fruktansvärt.

Å andra sidan kan man då ifrågasätta om ens abort är okej, men det skulle jag vilja presentera som en annan etisk fråga som vi får diskutera närmre längre fram. För här syftar jag på det faktum att gå in och ändra i generna eller DNA för att få barnet så som man önskar. Med andra ord var det inte bra nog till en början, och då kan jag ju tycka att man kan börja ifrågasätta om man verkligen är redo att bli förälder.

Jag tycker det är kanon att man i förväg kan se problemen och förbereda de blivande föräldrarna på det, för tro jag det att det är jobbigt att få beskedet att barnet inte är friskt när man precis klämt ut ungen och har den i näven. Där och då kan det kännas som ett misslyckande eller fel – vad vet jag. Men det är nog ett tufft besked att få oavsett, men om man då kan få det innan så underlättar det nog en hel del för många.

Det jag vill komma till är att barnet själv i fråga har inte valt att bli som det blivit. Och visst, om man är inom gränsen för att kunna göra abort så är det kanske okej. Men det här med att designa om…alltså hade jag fått höra det i efterhand av mina föräldrar så hade jag nog inte jublat. Hade de räddat mig från en livshotande sjukdom – kanske. Ändra på mitt fysiska jag – nej, absolut inte. Visst kan man tycka att det kanske inte är ett värdigt liv att leva om man inte kan gå eller kanske ens prata och tänka själv. Men är det verkligen någon annans beslut att ta? Bara för att någon är exempelvis utvecklingsstörd så betyder inte det att den personen tycker det är ovärt att leva. Hens liv kan kännas hur bra som helst – det vet ju ingen annan. Då skulle man bara bespara sig själv besvär, men det anser jag inte vara en speciellt bra anledning faktiskt. Själviska är vi tillräckligt mycket. Det behövs inte mer.