Till mina vuxensimmare

Först och främst vill jag tacka för en härlig termin. Det har varit otroligt roligt att få se era framgångar, speciellt för er nybörjare. Dels teknikmässigt, men också hur mycket mer ni orkar att simma varje träning. För medel vill jag också uppmärksamma hur mycket mer ni orkar! Jag vet att ni tycker det är gött att simma teknik med Andreas, och att jag är den med lite drygare pass – men se hur mycket mer ni orkar. Super roligt att se! Masters, ännu en otroligt rolig termin med mycket skratt. Jag hoppas att ni också känt en utveckling, trots att ni har bra koll på simningen sedan tidigare!

Jag har nu snart avverkat fem år som tränare, och även om jag själv inte tänkt så mycket på det så börjar nu nästa del i livet för min del. Jag vill verkligen tacka för ert tålamod med mig, som har med kort varsel varit borta, delvis för sjukdom, men flest av gångerna pga arbete. Än en gång – jag ber om ursäkt för detta. Tyvärr så är tränarearbetet bara ett extra jobb som jag gör för att jag tycker om det, vilket har gjort att det har fått bli lidande. Därför kommer jag inte att vara er tränare nästa termin. Ni lär väll se mig någon gång ändå, kanske hoppar in när det behövs, eller bara för att jag nästan bott i simhallen hela mitt liv…

Många gånger (precis som vi nog alla känner ibland med jobb) så har jag bara inte orkat gå till simhallen, men nog fan varenda gång så går jag hem och känner mig nöjd. Det är så roligt att få träna er, och prata (ibland för mycket). Ni lär mig minst lika mycket som jag lär er. Tack för det. Jag hoppas nu ni alla fortsätter med simningen, antingen själva eller i gemenskapen i klubben. En fantastisk träningsform som ni kan ha med er hela livet! Ta åt er – ni är grymma, ni kan det här. 

Tack igen. Tyvärr kommer jag inte kunna vara med vid KM, men jag hoppas ni är där och njuter av gemenskapen! Vi ses i alla fall på torsdag.
Jag önskar er en fantastiskt GOD JUL och ett ännu bättre kommande år! 

Heidi

Annonser

Det här med identitet

Man kan nog lugnt säga att jag den senaste tiden har haft en liten identitetskris i mitt huvud. För den som inte vet så har jag ägnat otroligt mycket tid i mitt liv på att räkna kakelplattor i bassängbottnar. Oändliga timmar av lyssnande på bubblor och oändliga mängder meter. Till sist blir det till och med så att man faktiskt bryr sig om vilket håll kakelplattorna ligger, då det påverkar hur fort man tycker att man simmar. Otroligt löjligt för den som inte lagt timmar på att bada i klor.

Jag har alltså lagt enorma mängder tid på träning i ett få antal olika former, allt för att bli så snabb jag bara kunnat. Jag har tävlat sedan 10 år tillbaka och haft både lopp där jag känt mig som väldens vinnare, men också där besvikelsen sköljt över mig. Precis som i alla andra sporter eller liknande sammanhang. Men jag har ju alltid haft målet att bli bättre, och alltid på samma sak – att simma. Detta har ju bidragit till att jag tackat nej till en mängd saker under mitt liv för att istället vara och träna eller tävla. Mitt svar har ofta varit ”Nej tyvärr, har träning” och det blir till sist så vanligt att folk identifierar en med det svaret. Ganska självklart. Jag har alltså väldigt ofta, nästan alltid, varit hon som simmar eller hon som alltid tränar så mycket.

Jag tänker att det är en ganska fin identitet jag har fått skaffa mig själv. Ganska många har tittat på mig på ett positivt sätt, ibland till och med inspirerats, och velat träna på samma nivå. Jag har ofta kopplats till träningsfreak eller träningsnarkoman – i ett gott syfte, och därmed kopplats till att vara uthållig, stark, ha bra kondis och vara relativt hälsosam. Jag gillar den identiteten ganska mycket. Jag gillar att vara hon som alltid tränar. Men om man då slutar på den nivån – vem är man då?

Det är här hela min lilla identitetskris kommer in i bilden och stökar. Jag menar, jag tror att jag alltid vetat att denna tiden skulle komma där jag inte längre är hon som simmar för att jag kommer omöjligt kunna hålla samma nivå hela livet, för där finns massa annat jag också vill göra. Dock så har jag aldrig tänkt på det så mycket, utan alltid tänkt att ”ja, någon gång slutar jag, men det är långt fram” och har inte riktigt sett slutet. Men jag har faktiskt nått änden nu (på ett ganska tråkigt sätt dock, läs om det en annan gång). Så vem är jag nu? Vem är jag om inte den som alltid tränar eller simmar? Jag har nämligen gått ner i träning enormt mycket, av flera olika skäl, men det är lite jobbigt faktiskt att inte vara så säker på hur man ska identifiera sig längre. För visst, jag gör otroligt mycket andra roliga saker som jag hade kunnat identifierats med, men ingenting har någonsin varit i den utsträckningen som simningen och därför uppstår också denna osäkerheten hos mig.

Jag hoppas ju såklart att träna hela mitt liv och hålla mig aktiv, för jag tycker verkligen det är något av det bästa som finns! Jag har lite funderingar på att prova kampsport – det verkar så coolt. Hade velat ta svart bälte i någon kampsport, som min bror Viggo (jujutsu). Har även tränat CrossFit tidigare, och skulle gärna fortsätta med det. det är verkligen något för mig och jag behöver dessutom en grupp att gå till. Men ja, genom träning så kanske jag kan behålla en del av min gamla ”träningsidentitet”, men jag visste att jag hade behövt släppa simningen någon gång. Detta är ju en del på väg till nästa del i livet, helt enkelt!

När jag klurat ut mer om min identitet och hur jag hoppas vara och ses av andra, så lovar jag berätta! Hoppas du är nöjd med din!

SA Gul

Idag har jag  varit på utbildning för simningen – Simlinjeassistent Gul. För ett år sedan gick jag andra delen av utbildningen som heter Blå istället, men dumt nog så anmälde min klubb mig för sent så fick bara gå hälften då. Nu går jag bara för att få intyg, för jag kan säga, jag lärde mig inte nått nytt förra rundan, och denna gången verkar inte bättre.

Jag blir faktiskt lite irriterad på att vi mest leker och har diskussioner som är helt utanför ämnet. Utbildaren är inte heller så framåt så därför får vi inte så mycket gjort. Vi hade exempelvis praktik i vattnet idag. Det var en timme av hopp från kanten på led, och simmade nog fyra längder skovel (en simövning). Helt bortkastad tid, och frös gjorde man också, och även om jag försöker motivera med att jag liksom bara ska ”sitta av tiden” så jag får intyg på att jag kan det jag kan, så blir jag lite frustrerad och irriterad på det. Jag hade ju kunnat jobba dessa dagarna istället, eftersom jag ändå inte har någon skola.

Aja, det är inte mycket att göra åt det. Jag får ju åtminstone äntligen gå denna utbildningen efter den tids tjat på klubben, och vi är även på ett hotell med god mat! Blev kycklingtacos, frukter, frallor och kladdkaka idag, så lite lyx iallafall. Men jag hoppas ändå början på din vecka är roligare än min!

Dagens lunch