Varför är singlar ointressanta?

Ofta har man säkert hört antingen sig själv säga, eller någon annan, att det är så frustrerande att man inte kan hitta någon partner när man är singel. Men det är också för att det faktiskt är så. Man är mindre intressant som singel, och när du sen är i ett förhållande så är du betydligt intressantare. Låt mig berätta varför.

Man tror nämligen att attraktion kan ha helt om ren härmning från oss människor av varandra. Om du är i ett förhållande har någon tagit steget före någon annan och godkänt dig. Det ger signaler till andra att du är bra och därför ökar intresset.

Ett gammalt påstående säger att en vigselring är ett säkert sätt att attrahera människor av motsatt kön. Och ja, det är i princip så det fungerar. Det är dessutom väldigt likt djurbeteende. Många hannar kan ställas framför en rad honor och visa upp sig, men alla honor visar ofta ett lågt intresse för alla till en början. Däremot när en hona först tar steget och väljer ut en hanne så kommer alla de andra honorna rusande även till honom – för han är godkänd. Det är ofta därför en hanne i en flock är ”förälder” till nästan alla avkommor i flocken. Men tack och lov har vi människor inte efterhärmat den delen…

I evolutionen har detta betytt mycket, åtminstone i djurriket. Man har alltid strävat efter att hitta den bästa partnern med de bästa tänkbara generna. Risken däremot har varit att någon valt någon med dåliga gener, och då tar alla andra efter misstaget, men det faktum att yngre individer tenderar att imitera de äldre tyder på att man ofta efterhärmar den som har störst erfarenhet. Men vad har då detta med oss människor att göra?

Enligt många studier där man gjort tester på kvinnor som får rangordna en fiktiv man utifrån hur attraktiv han verkade. Utseende har ofta haft en bidragande roll, men oftast har det handlat om hur andra kvinnor uppfattar mannen. Mannen bedömdes ganska tidigt som attraktiv så fort informationen om att många andra ser honom som attraktiv och är villiga att inleda ett förhållande. Om man däremot utelämnade de uppgifterna så ansågs han ofta betydligt mindre attraktiv. När sedan samma studier gjorts på män, men som ska rangordna en fiktiv kvinna, så har de inte alls visat samma beteende. Männen tyckte ofta att kvinnan blev mer intressant om andra män också var intresserade av henne, men det var ingen betydande skillnad.

Man anser ofta att kvinnor bör vara noggrannare i sitt val, eftersom det i evolutionen ofta har handlat mer om en investering i vem man har som partner. Däremot så har män mer kunnat kosta på sig att vara mindre noga, genom evolutionen.

Så ett tips för dig som är singel, speciellt man. Se till att ha på dig en ring så flockas andra runt dig. Däremot har du klabb när du sedan ska förklara att det helt enkelt inte är en vigselring. Men du kanske bara råkade sätta den på fel finger…

Söndagens aktiviteter

Min söndag bjöd på en solig och härlig dag i skogen, i Vedema, utanför Hässleholm. Tanken var att jag skulle tränat simning på morgonen, men då gruppen behövde hjälp för de var så få + att pappa inte skulle träna Pekka så hängde jag på. Pekka bjöd som vanligt på härliga skick och mycket motivation, den lille hoppetossan. Tyvärr såblev han otroligt trött och ofokuserad ju längre in vi kom. Förhoppningsvis berodde detta på värmen som vår kära sol utstrålade, men samtidigt kan det inte gå klockrent varje gång. Det är u vid dessa tillfällen man lär sig!

Senare under eftermiddagen träffade jag och Markus Josephine och Andreas. Vi tog en sväng med deras nya hund till hamnen, köpte glass i kvällssolen och begav oss sedan till deras lägenhet. Därifrån beställde vi pizza från en nyöppnad resturang, kallas Adam Kök & Bar, och jag måste säga att det var riktigt bra. Fina krispiga pizzor med mycket smak, och inte bara en slabbe-pirre som man ofta får annars.

Det var super härligt och roligt att umgås med Jossan och Andreas, då det ofta inte har hunnits med. Samtidigt har man varit för dålig på att ta tag i det. Jag hoppas det blir fler gånger, men det är jag övertygad om!

Bilder från skogen

 

Oplanerade planer

Dagen var dåligt uppfylld med planer men dom vanligt lyckades jag fylla den ändå – tack och lov. Dagen inleddes med jobb som vanligt där jag tränade mina vuxensimmare. Tyvärr var de inte så många, men bonusen var att jag kunde hoppa i och simma med dem!

Idag har det faktiskt även varit Höganäs Halvmaraton som sedan förra året blivit lite av en folkfest i vårt lilla samhälle. Över 900 startande, och hela Höganäs på plats för att titta. Jag själv vimlade till Hallå Höganäs (tidningen jag jobbar på) och stötte på ett helt gäng människor som vallfärdat till vår lilla ofta för att dumt nog utsätta sig för detta fruktansvärt ansträngande lopp. Vi andra hejade glatt på med ett glas bubbel i näven!

Senare mot eftermiddagen stod jag för största gången på väldigt länge utan planer. Vissa tänker att jösses vad skönt, nu ska jag bara ägna mig åt mig själv och mina dumheter men som den icke-bekväm-med-att-göra-ingenting-människa jag är så var jag såklart tvungen att leta upp någon som kunde roa mig de återstående timmarna av dagen. Jag hörde av mig till ett helt gäng, men som vanligt när man hör av sig med kort varsel och i strålande sol så är redan alla upptagna (Ja, observera att det har varit otroligt fint väder i helgen för en gångs skull…!). Till sista svarade Mange att han gärna stack och käka glass med mig. Kort därefter svarar Frida och hänger därmed på. Jacob kom en sväng han med, så blev det att vi köpte glass tillsammans i hamnen. När det sedan gick mot de lite kallare timmarna begav vi oss hem till mig och laddade upp framför TVn med alla dess härligheter i matform. Som Frida sa; Vi måste ha chip och dipp. Otroligt trevligt – vi hade ju också en del naturgodis, morötter, guacce till nachos. Sånt man helt enkelt har en härlig lördagkväll framför en film.

Så tack och lov räddade mina kära vänner mig ännu en gång från att sitta helt ensam hemma en lördagskväll. Eftersom kvällen bjöd på sol och mer värme än vi är vana vid så kändes det som att sommaren är på väg. Det bästa!

Bilder från eftermiddagen

Fenomenet Avicii

Som ni kanske vet, och om ni inte visste det innan från alla överösande nyheter på alla typer av medier, så vet ni det nu, så har vårt svenska musikfenomen Avicii hittats död i Oman den 20 april.

När jag först tog del av dessa nyheterna så blev jag, likt många andra, förvånad. Det koppla liksom inte riktigt att Avicii inte skulle finnas mer. Jag har personligen inte någon stark relation till Avicii som artist mer än att jag lyssnat på hans musik överallt. Den har ju spelats på radio, Spotify, funnits i mina listor, reklam, sociala medier, på fester och på klubben – you name it. Och det har ju varit en typ av musik som jag verkligen uppskattat och själv tagit aktivt del av.

Jag vet inte riktigt vart min teori ligger, hur det hände eller vad som hände. Av att döma vad jag tror om Tim Bergling så hoppas jag djupt och innerligt att det inte var ett medvetet självmord. Jag vill tro att det inte var så, men tyvärr tror jag det handlar om en överdos av diverse tabletter mot ångest, i kanske ren panik, men som slutade helt fel. Däremot tror jag hellre det än att det var medvetet, efter att jag sett dokumentären om honom och hans mående de senaste åren. För ingen ska behöva avsluta sitt liv få grund av att man har haft förr mycket runt om sig, och ingen har dragit i bromsen.

Avicii: True Stories – Dokumentär SVT

Jag tror det är få som har missat att det även kommit en dokumentär om Tim Bergling. Jag råkade överumplas av den när jag satt framför TVn lite för långt in på sextimmars. Tyvärr hade jag redan missat första biten, men jag fortsatte ändå att titta på den. Även nu några dagar senare kan jag vara helt förvirrad av den. Inte för att dokumentären i sig var förvirrande, utan alla känslor som kommer när jag ser denna.

Jag känner glädje för hans musik och för allt det han gjorde. Jag känner mig imponerad av det han åstadkom på så kort tid, men också över hur han var. Jag uppfattade honom redan innan som en rätt lugn och självgående person som inte verkade låta sig påverkas så mycket av alla andra eller av annat skit som kändisvärlden ibland erbjuder. Men samtidigt kände jag en enorm ilska och besvikelse. Jag kände empati och blev ledsen av att se någon må så dåligt.

För att fokusera på det negativa, som vi människor gör så kommer jag dela med mig av varför jag kände så negativa känslor över denna dokumentär Det som fick mig att känna ledsamheten var för jag tyckte synd om Tim Bergling. Ångesten vi får möta när vi ser denna dokumentär är helt out of this world. För mig, som inte är enormt kunnig, är den väldigt tydlig och otroligt påtaglig. Man vill nästan bara ta av den från honom, precis som en tung ryggsäck. Han verkade bli otroligt pressad av alla runt om honom, och då tänker jag inte på fans eller så, utan personerna som jobbade med honom, bodde med honom och reste med honom. De såg, men verkade inte bry sig över hur Tim bad de sluta lägga på nya saker. Detta förvånar mig så mycket, eftersom att jag tycker ändå att personerna som så ofta är med honom, ser allt och lär känna honom på ett annat stadie, bör utan tvekan känna någon typ av empati och försöka få det till att sluta. Men ingen verkade göra något, vilket gjorde att jag kände denna enorma ilska. Jag ville bara gapa rätt ut att ser ni inte eller hör ni inte? Gör något nu! Men ändå var så många uppslukade av att Avicii måste vara på på på, att de helt enkelt glömde Tim på vägen.

En sekvens ur filmen visar hur Tim sitter med huvudet i händerna och näst intill skakar, samtidigt som hans team sitter runt om med alla sina telefoner och diskuterar med Tim om vad han missar om han ställer in årets turnéer (2016 vill jag minnas). De rabblar ”är du medveten om att du missar denna och denna. Vi har två i LAS Vegas, sen har du en där, sen en på det andra. Vet du hur mycket pengar du förlorar på detta?” Varav Tim svarar att han bara vill de ska sluta rabbla för att han bara mår dåligt av att höra det. Han klarar det inte helt enkelt, och efter en del om och men så slutar dem med att säga ”men det är inget du behöver gör idag så…men längre fram kommer det ju”. Här fick jag kämpa med en himla ilska, men också med en helt otrolig besvikelse. Hur kan ett team behandla en annan på det viset, speciellt när det är ett så kallat team. För det är inte så team fungerar. Man ställer upp för varandra, bryr sig, lägger annat åt sidan för att ta tag i problemet som finns nu. Men det fanns inte här, och det gör mig så arg och besviken att man så tydligt och påtagligt kan se att någon mår helt fruktansvärt, men ändå ligger fokuset vid pengarna. Till vadå? Ja, jag kan ju säga att de tjänar inte ett skit på honom nu.

Som jag har förstått det så är det många som förargats över behandlingen som Tim Bergling fick genomlida hans sista tid. Tyvärr så såg vi det först nu, och det gör mig så besviken. Varför kunde vi inte se det tidigare så hade ett liv kanske räddats? Ibland blir jag fascinerad av oss människor på hur dåliga vi är på att ta hand om varandra egentligen. Jag hoppas det här gav musik-Sverige, och alla som jobbar inom den verksamheten, en tankeställare. Vad är egentligen värt vad?

Mina första sälj

Nu är jag äntligen klar med grundutbildningen på Resurs Bank. Det känns faktiskt super bra, däremot så är jag inte ens halvvägs. Det mesta sker i praktiken och det är nu den också kommit in i bilden. Under de två sista dagarna på utbildningen så fick vi möjligheten att sitta i telefon med varandra och själva prata med kunderna. Som den lite mer praktiskt lagda person jag är så är ju learn by doing definitivt det som passar mig, så detta var kanon!

I början på denna veckan hade vi en separat säljutbildning där jag verkade göra gott intryck och fick fint omdöme av min otroligt härliga utbildare. Detta var också nog den del av utbildningen som jag upplevde var något lättare och det som tilltalade mig. Allt med siffror och olika begrepp är inte riktigt på samma plan för min del, men jag jobbar på det!

Men väl på telefonen första dagen fick jag fyra möjligheter att sälja in, och vilken grej när man sätter första. Två samtal senare sätter jag en till! Dels är detta min typ av motivationsgrej, för jag känner verkligen sån tillfredsställelse. En bonus sen är att vi får en rätt Najs provision av att sälja in olika saker – speciellt Supreme Card, som detta gällde i båda fallen! Jag möttes av glada och jag tror något imponerade utbildare som gav mig biobiljetter som grattis till första säljet. Jag själv hoppa och plinga på klockan som antyder att jag sålde precis – klappa kompisar och möttes av lite applåder. Härligt! För att sen göra det hela ännu bättre så sålde jag in två limithöjningar på korten dagen efter (något lägre provision, men som sagt är det en bonus. Tillfredsställelsen är ju hela grejen!). Ännu härligare!

Det blir verkligen ett driv hos mig och jag kan se hur jag kommer vara den något envisa och tjurskalliga om säger lite för ofta: nog f-n ska jag sälja lite till och missar rasterna. Men det är väll ändå härligt att det är mer på det hållet än andra, så att säga. När jag sedan förhoppningsvis får möjlighet att jobba hälften med telefontid, hälften med adminuppgifter, så känns det som att man kanske landar på jorden lite. Det återstår att se, men det är verkligen ett steg i rätt riktning och jäklar vad jag ser fram emot denna del i min trappa mot vuxenvärlden!

Dagen bjöd på…

…tyvärr sjukt tråkigt väder. Det utlovades sol, men likt i vanliga fall hade våra meteorologer fel och vädergudarna levde sitt eget liv.

Dagens planer blev inte som tänkt, men jag pallra mig till simhallen på morgonen för att simma på egen hand, med Ida, i ca 1,5h, vilket var väldigt skönt då jag inte gjort det på ett tag. Sen skulle jag vidare för att vimla i det ”fina vädret” i hamnen, men där mötte man inte en själ. Hem igen för att sen bli frågad att hänga med och cykla i Tallbacken med Jacob. Blev en cykeltur på ca 1,5h i helt okej cykelväder och utforskande av ny terräng. Härligt! Men fortfarande så vill jag ju ha soooooool….

Sedan blev det ett icke-speciellt-givande rep med Beatpunkz inför kommande veckors föreställningar. Väl efter det fick jag äntligen en stund med min kära Elin. Lite bubbelbad i jacuzzin där ute och när man var lagom russin i huden och mör i huvudet satte vi oss i sängen och åt gurka, morötter och popcorn. Så som en söndag ska avslutas helt enkelt.

Ny pryl: MTB

Nuså! Nu har jag sett till att skaffa mig en Mountainbike!

Som tidigare nämnt så har jag funderat länge på hur jag nu ska kunna aktivera min otroligt uttråkade kropp och hängde därför med Jacob ut och cykla MTB för ett tag sen. Precis som med nästan allt annat fastna jag direkt och var helt fascinerad (lagom såhär till vårsäsongen) och bestämde mig för att klicka hem en cykel. I det fallet kan man tycka att man kanske ska prova fler gånger och inte bara en innan man bestämmer sig för att köpa sig en egen…men nej, that’s not how i roll (även om min plånbok inte håller med mig…) utan jag bara kör!

I måndags kom denna skönhet och har hunnit provats vid tre tillfällen hittills, men tyvärr knappt i skog. Men jag är jättenöjd, åtminstone hittills, och om jag nu skulle helt plötsligt tröttna så har jag åtminstone en jäkla bra cykel!

Även om jag är lite av personen som slänger mig över nya saker och bara måste köra det all-in, för att sedan helt enkelt inte orka ta tag i det efter ett på tok för kort engangemang, så känns detta som något jag nog kan ta på lite allvar. Jag fruktar dock vintersäsongen för om ni bara visste hur frusen min stackars kropp är typ alltid. Förhoppningsvis fegar jag inte ut under de kallare månaderna, men det tar vi sen. Nu har vi ju de lite varmare sommarmånaderna framför oss…även om sommar är lite av en definitionsfråga i denna delen av världen…!