Designa ditt eget barn

Vetenskapen har ju fått ett jäkla uppsving de senaste decennierna, och värst är ju de senaste åren. Det går bara fortare och fortare, vilket är otroliga framsteg på många sätt för vår stackars mänsklighet. Men vart går gränsen för vad som är okej?

Etik är ett ämne jag hade kunnat diskutera oändligt länge. Det som gör det ännu bättre är att det finns otroligt många ämnen inom det också. Men nu skulle jag vilja belysa vår fantastiska vetenskap som har klurat ut hur man kan designa sitt eget barn. Är det bra? Eller?

Jag tänker att det är suveränt att vi – närmare bestämt människor med otroligt hög IQ till skillnad från en själv, har kommit fram till detta. Tänk att alltid kunna se i förväg hur ett barn kommer bli. Detta gör att man exempelvis kan förbereda föräldrar på om barnet skulle ha vissa behov eller behöva speciell hjälp. Ja, egentligen hade man ju till och med kunnat välja bort barnet och skita i det för att det saknar en arm eller två.

Men alltså nej. Nej, det är ju ändå inte okej.

All cred till dessa intelligenta människor som kommit fram till detta, men någonstans måste vi dra en gräns. Att välja bort ett barn på grund av funktionsnedsättningar eller funktionshinder ska ju ha en otroligt bra anledning. Skulle vi sedan tillåta det på ett större plan så hade folk börjat designa dem efter hudfärg, hårfärg och ögonfärg, och var fan är vi på väg då? Nej, jag tycker det låter helt fruktansvärt.

Å andra sidan kan man då ifrågasätta om ens abort är okej, men det skulle jag vilja presentera som en annan etisk fråga som vi får diskutera närmre längre fram. För här syftar jag på det faktum att gå in och ändra i generna eller DNA för att få barnet så som man önskar. Med andra ord var det inte bra nog till en början, och då kan jag ju tycka att man kan börja ifrågasätta om man verkligen är redo att bli förälder.

Jag tycker det är kanon att man i förväg kan se problemen och förbereda de blivande föräldrarna på det, för tro jag det att det är jobbigt att få beskedet att barnet inte är friskt när man precis klämt ut ungen och har den i näven. Där och då kan det kännas som ett misslyckande eller fel – vad vet jag. Men det är nog ett tufft besked att få oavsett, men om man då kan få det innan så underlättar det nog en hel del för många.

Det jag vill komma till är att barnet själv i fråga har inte valt att bli som det blivit. Och visst, om man är inom gränsen för att kunna göra abort så är det kanske okej. Men det här med att designa om…alltså hade jag fått höra det i efterhand av mina föräldrar så hade jag nog inte jublat. Hade de räddat mig från en livshotande sjukdom – kanske. Ändra på mitt fysiska jag – nej, absolut inte. Visst kan man tycka att det kanske inte är ett värdigt liv att leva om man inte kan gå eller kanske ens prata och tänka själv. Men är det verkligen någon annans beslut att ta? Bara för att någon är exempelvis utvecklingsstörd så betyder inte det att den personen tycker det är ovärt att leva. Hens liv kan kännas hur bra som helst – det vet ju ingen annan. Då skulle man bara bespara sig själv besvär, men det anser jag inte vara en speciellt bra anledning faktiskt. Själviska är vi tillräckligt mycket. Det behövs inte mer.

 

Varför är singlar ointressanta?

Ofta har man säkert hört antingen sig själv säga, eller någon annan, att det är så frustrerande att man inte kan hitta någon partner när man är singel. Men det är också för att det faktiskt är så. Man är mindre intressant som singel, och när du sen är i ett förhållande så är du betydligt intressantare. Låt mig berätta varför.

Man tror nämligen att attraktion kan ha helt om ren härmning från oss människor av varandra. Om du är i ett förhållande har någon tagit steget före någon annan och godkänt dig. Det ger signaler till andra att du är bra och därför ökar intresset.

Ett gammalt påstående säger att en vigselring är ett säkert sätt att attrahera människor av motsatt kön. Och ja, det är i princip så det fungerar. Det är dessutom väldigt likt djurbeteende. Många hannar kan ställas framför en rad honor och visa upp sig, men alla honor visar ofta ett lågt intresse för alla till en början. Däremot när en hona först tar steget och väljer ut en hanne så kommer alla de andra honorna rusande även till honom – för han är godkänd. Det är ofta därför en hanne i en flock är ”förälder” till nästan alla avkommor i flocken. Men tack och lov har vi människor inte efterhärmat den delen…

I evolutionen har detta betytt mycket, åtminstone i djurriket. Man har alltid strävat efter att hitta den bästa partnern med de bästa tänkbara generna. Risken däremot har varit att någon valt någon med dåliga gener, och då tar alla andra efter misstaget, men det faktum att yngre individer tenderar att imitera de äldre tyder på att man ofta efterhärmar den som har störst erfarenhet. Men vad har då detta med oss människor att göra?

Enligt många studier där man gjort tester på kvinnor som får rangordna en fiktiv man utifrån hur attraktiv han verkade. Utseende har ofta haft en bidragande roll, men oftast har det handlat om hur andra kvinnor uppfattar mannen. Mannen bedömdes ganska tidigt som attraktiv så fort informationen om att många andra ser honom som attraktiv och är villiga att inleda ett förhållande. Om man däremot utelämnade de uppgifterna så ansågs han ofta betydligt mindre attraktiv. När sedan samma studier gjorts på män, men som ska rangordna en fiktiv kvinna, så har de inte alls visat samma beteende. Männen tyckte ofta att kvinnan blev mer intressant om andra män också var intresserade av henne, men det var ingen betydande skillnad.

Man anser ofta att kvinnor bör vara noggrannare i sitt val, eftersom det i evolutionen ofta har handlat mer om en investering i vem man har som partner. Däremot så har män mer kunnat kosta på sig att vara mindre noga, genom evolutionen.

Så ett tips för dig som är singel, speciellt man. Se till att ha på dig en ring så flockas andra runt dig. Däremot har du klabb när du sedan ska förklara att det helt enkelt inte är en vigselring. Men du kanske bara råkade sätta den på fel finger…

Två veckor utan telefon

Ärligt talat. Jag har aldrig haft problem med att vara hemifrån eller behov att ringa hem under tiden jag bor hemifrån längre tider eller på längre distanser. Som liten ringde jag nästan varje dag om jag var iväg på till exempel ett träningsläge, men med tiden är det något som jag sällan ägnar min tid åt.

Men när jag var iväg på F17 i Flygvapnet så fick jag plötsligt ett enormt behov av det. Instruktörslaget tog nämligen beslutet att alla telefoner skulle lämnas in under både dagar och nätter. De skulle dessutom ligga i en plastpåse i en plastback, så nej – skulle du ladda telefonen fick du se till att gör det under den lilla tiden vi fick ha dem, vilket var 30min/dag.

När du tas ifrån friheten att använda telefonen på det extrema onödiga sätt som vi gör idag, så blir det lite speciellt. Jag använder min mobil väldigt mycket, mer än vad jag behöver. Dock så är det något jag mest ägnar min tid åt för att alla andra gör det. Jag hade klarat mig utan min mobil flera timmar om dagen, dock kanske inte såhär länge. Ler’s be honest – det har blivit en vana för mig, som för så många andra.

På lägret kände jag till en början att jag inte hade någon som jag verkligen trivdes med och kände att jag klickade med, jag kände mycket att det hade vart skönt att kunna ha mobilerna åtminstone på den lilla fria tid vi hade på kvällen, och på natten. Jag kände till exempel ett starkt behov av att höra av mig hem till mina vänner för att undvika att känna ensamheten. Jag var liksom inte utanför, utan bara kände att jag inte hörde hemma i det gäng som jag var där med. Många hade några års spann till mig och jag som då går dessutom en klass över i skolan, lever några år före dem, utan konstigheter.

Jag kände att det blev bättre efter cirka två dagar då jag klickade med de som jag delade rum med. Huvudsakligen Nike. Vi hade kul tillsammans samtidigt som vi med jämna mellanrum hatade att vara där – samtidigt. Både jag och Nike tyckte att det var ganska besvärligt att vara där när där var en del personer som kanske inte betedde sig helt okej mot andra i gruppen. Dessutom var det en hård, ny miljö som för den ovane är ganska obekväm.

Men för att återgå till mobilen. Det var verkligen annorlunda att vara ifrån den så pass mycket. Många som jobbade där suckade och sa ”Åh, dagens ungdomar. Kan inte vara ifrån sina mobiler…”. Och nej, mycket riktigt. Många kunde inte det och lämnade bara in skalen och TRO MIG, vi fick en hejdundrans utskällning allihopa trots att det bara var några stycken och befälen hotade med att dra in dem helt. Då hade jag blivit kokt på dem som inte följt reglerna. För det blev verkligen ett behov av att ringa hem. Många sa även ”Åh, ni ska bara kolla f´Facebook och det där Snapchat”, men där var det fel. det fanns säkert dem som valde att prioritera sin tid på det sättet, men absolut inte jga. jag kände mycket mer att jag ville använda den tiden till att ringa hem till mina föräldrar, pojkvän och vid något tillfälle en kompis. jag lämnade ändå in mobilen för sent nästan varje dag, men inte hade jag tid med sociala medier. Nä nä – det får komma sen.

Men jag tyckte ändå det var intressant – just att när man trodde man mest var desperat för Instagram och Snapchat så var det inte det man suckat efter mest – långt ifrån. Utan att faktiskt ha kontakt hemma. Och det var något som också irriterade mig en del. Just att eftersom vissas inte kunde sköta sig så fick jag mindre möjlighet att höra av mig hem. Men så var det och jag överlevde även det. Närmsta tiden var man betydligt mindre aktiv på Snapchat 😉

Läs en bok istället

Ni vet nu när mörkret är runt en på tok för många timmar om dygnet så önskade jag att jag hade vart lite mer sådär mysig som typ sitter med tända ljus och ritar i mindfullness böcker eller läser. Jag älskar båda. Rita har jag alltid gillat och när det här med mindfullness böcker explodera så va det lite som att komma till sjunde himlen – LOVE IT.

Men något annat som jag också är sjukt glad över men gör på tok för sällan är att läsa. När jag va yngre tyckte jag det va onödig tid och besvärligt, men om jag däremot hittade en bok som va riktigt bra så kunde jag mycket väl gräva ner mig. Men jag har alltid varit en långsam läsare så det tar alltid en sån hejdundrans tid, vilket inte en sån som jag har tid med…

Samtidigt är jag en upptagen människa (observera hur viktigt jag låter, trots att det inte stämmer…) som inte har tid. Jag är nattuggla och är knappt levande på morgnarna. har så svårt att lägga mig innan kl 22 – finns inte på kartan. Det känns då som att jag inte utnyttjar min tid. Så om jag ska läsa så blir det typ 22:30 en vardag, så när man läst 3 sidor så gungar man med huvudet i sängen, eller tappar den i ansiktet…

Jag påbörjar ofta på böcker och läser dom intensivt i typ en vecka, men det är inte tillräckligt för mig att bli klar med en bok, så sen hamnar den på helan i 3 månader och glöms bort, och när jag då verkligen ska ta tag i det igen så måste jag börja om, vilket är sjukt onajs.

Men jag tänkte faktiskt på det som ett typ av nyårslöfte, att jag ska ge mig mer tid till alla dom mysgrejerna som jag egentligen vill göra, men inte ger mig tiden. Typ som att rita, skriva här, läsa, spela gitarr/ukulele/bas, redigera film, ja, you name it. Hade vart både mysigt och skönt, då jag nästan känner mig stressad över att jag inte gör de sakerna jag faktiskt vill ägna tid åt. Härligt!

30 timmar per dygn

En sak jag funderat många gånger över, som jag med all säkerhet inte är själv om. Men skulle jag önska mig något så hade det varit 30 timmars dygn, det vill säga med 6h mer vaken tid. Varför skapades vi inte så? Tro mig, jag älskar sova, men det känns också som att man kan ägna den tiden till roligare saker, eller nödvändigare iallafall.

Vissa dagar känns det verkligen som att jag inte hinner ett skit, inte ens borsta tänderna. Jag gör möjligen lite för mycket för vad man borde göra som ungdom i min ålder osv, för jag har långa uppbokade dagar. Inget jag rekommendera, men däremot så alla saker jag gör, de gör jag för att jag tycker det är roligt och mår bra av det, och det är en rekommendation. Man ska göra mycket som gör en glad. Så länge alla saker man gör gör en lycklig så kör hårt! Men när det inte känns bra längre, så får man sluta.

Men det är så ofta som jag står och gnäller över att VARFÖR DET I HELA FRIDEN inte finns fler timmar på dygnet?? För inte bara för att jag inte alltid hinner med allt det jag redan gör, utan för att jag vill kunna hinna ännu mer! Jag vill göra fler saker, se nya saker, prova nya saker osv!

Man kan ju också vända på det och sä att ”TÄNK DU, om vi haft 20h/dygn och hade längtat till 24h/dygn! Då har vi egentligen extra timmar, beror bara på hur man ser det…” och ja…men jag vill ändå ha fler timmar för nu är det inte så att vi har 20h, tack och lov….hur hade då livet gått ihop???

Tyvärr inget man kan ändra på, men det är det mycket man inte kan – men tanken var god!

Alla är bara slemhögar i glasburkar

När man simmar och dessutom simmar lite längre sträckor, så lämnar man sig lite själv med sina egna tankar så man har all tid i världen att tänka på allt om ingenting. Jag som dessutom är långdistansare har många långa konversationer med mig själv när jag simmar dessa sträckorna.

Häromdagen på simträningen så började jag fundera över varför banen är gul. först tänkte jag att det inte finns så många frukter som är den starka färgen men insåg snabbt att jag hade fel. Men jag kunde inte släppa bananen, så istället så frågade jag en kille som simmade på min bana, han går NA så han kändes som ett rimligt val. Jag fråga han helt enkelt rakt av varför bananen är gul. jag trodde inte han skulle ha ett svar, men han gav mig en lång utläggning om hur atomer absorberar ljus och när bananen är gul betyder det att gul är den ända färgen som atomerna inte tar upp och då typ reflekteras det tillbaka och färgen vi då ser är gul. Sjukt rörigt och säkert fel – det jag skrev då. men då tänkte jag att då är ju gul den ända färgen som inte finns av färgerna hos bananen och då kanske den egentligen inte är gul.

Den kommer ju fortfarande ses som gul, men allt det här med färger vet man ju inte om dom finns eller hur vi ser samma. Vi har egentligen bara valt att kalla dom samma, men det betyder inte att vi ser samma. Hade jag valt att uppfostra mina barn att grön heter röd så kommer dom säga det. det är bara en benämning, men eftersom resten av världen säger grön till grön så hade dom uppfattats som märkliga, men egentligen handlar det bara om vad jag valt att lära dom.

men det va genom den tanken som jag fundera att egentligen så vet man ju inte om något finns eller allt är bara en illusion. Vi kanske helt enkelt bara är ett gäng slemhögar i massa färger som ligger i glasburkar, som står i en ring. Alla funderar själva på sitt men det ger ett sammanhang tillsammans. Jag hade lätt velat vara en neon-lila slemhög iallafall.

men allt skit vi har i huvudet kanske bara är en slemhög i en cool förf, som ligger i en glasburk. Menar inte sjölav hjärnan utan det som finns i hjärnan. Neon-Orange är en cool färg. Hoppas den lyser i den färgen då. rörigt af, men det är det som gör det mycket mer fundersamt…

Vart tog tanken vägen?

Ni vet nu när mörkret är runt en på tok för många timmar om dygnet så önskade jag att jag hade vart lite mer sådär mysig som typ sitter med tända ljus och ritar i mindfullness böcker eller läser. Jag älskar båda. Rita har jag alltid gillat och när det här med mindfullness böcker explodera så va det lite som att komma till sjunde himlen – LOVE IT.

Men något annat som jag också är sjukt glad över men gör på tok för sällan är att läsa. När jag va yngre tyckte jag det va onödig tid och besvärligt, men om jag däremot hittade en bok som va riktigt bra så kunde jag mycket väl gräva ner mig. Men jag har alltid varit en långsam läsare så det tar alltid en sån hejdundrans tid, vilket inte en sån som jag har tid med…

Samtidigt är jag en upptagen människa (observera hur viktigt jag låter, trots att det inte stämmer…) som inte har tid. Jag är nattuggla och är knappt levande på morgnarna. har så svårt att lägga mig innan kl 22 – finns inte på kartan. Det känns då som att jag inte utnyttjar min tid. Så om jag ska läsa så blir det typ 22:30 en vardag, så när man läst 3 sidor så gungar man med huvudet i sängen, eller tappar den i ansiktet…

Jag påbörjar ofta på böcker och läser dom intensivt i typ en vecka, men det är inte tillräckligt för mig att bli klar med en bok, så sen hamnar den på helan i 3 månader och glöms bort, och när jag då verkligen ska ta tag i det igen så måste jag börja om, vilket är sjukt onajs.

Men jag tänkte faktiskt på det som ett typ av nyårslöfte, att jag ska ge mig mer tid till alla dom mysgrejerna som jag egentligen vill göra, men inte ger mig tiden. Typ som att rita, skriva här, läsa, spela gitarr/ukulele/bas, redigera film, ja, you name it. Hade vart både mysigt och skönt, då jag nästan känner mig stressad över att jag inte gör de sakerna jag faktiskt vill ägna tid åt. Härligt!