Visa uppskattning & ge beröm

En sak som vi alla nog kan vara ganska överens om är att vi människor är fruktansvärt dåliga på att visa uppskattning och ge beröm – både för saker, händelser, men också till varandra. Om det är något som får mig personligen att bli riktigt glad så är det att få uppskattning. Att få känna att jag betyder något och fyller en plats som är tom om jag inte är där. Det finns ingenting som är mer tillfredsställande än att känna sig behövd. Tyvärr har det nog blivit lite av ett problem i längden för mig personligen, men det är en annan historia.

Med detta sagt så tänker jag numera sätta upp ett mål för mig själv. Eftersom jag bara är människa och förmodligen alldeles för upptagen med mig själv för att komma ihåg det tillräckligt ofta, så börjar jag lätt. Minst en gång i månaden ska jag ordentligt berätta för en annan person som jag genuint uppskattar och bryr mig om. För att göra det lite mer avancerat för mitt ego så tänker jag även försöka skriva en gång i månaden här om den jag uppskattar. Dock skulle då detta också kunna vara en offentlig person, och inte bara familj och bekanta.

Likt miljöproblemen så kommer inte folk börja visa mer uppskattning bara för att jag börjar göra det. Bara för att jag väljer bussen ur ,miljösynpunkt gör inte andra det. Men någonstans måste man ju börja, och förhoppningsvis så kommer den personen som får uppskattningen en lite bättre dag.

Jag börjar nu. Har du visat uppskattning? Om inte, se till att släppa ditt ego i två minuter och gör det. Skicka ett sms, snap eller om du till och med vågar – ring. Lycka till.

Annonser

Korkade människor i fotbollseufori

24 juni 2018

Ni har säkert inte missat att Jimmy Durmaz blivit hotad till livet via sociala medier pga att han gjorde att Tyskland fick en straff, vilket ledde till ett mål, i senaste rysaren som Sverige förvånansvärt nog hade mot Tyskland i Fotbolls-VM. Jag tror vi alla är lika förvånade över att Sverige ens är med i VM, oavsett om man är svensk, tysk eller någon annan nation som följer fotbolls-VM. Jag menar, till och med jag är förvånad som har ett intresse som ligger en bra bit ner på minus, på intresseskalan.

Så vänta nu lite här. Halt!

Vad i hela friden håller folk på med? Jag förstår att man kan bli lite bitter för att Durmaz gjorde så tyskarna fick en straff, men det är väll ändå inte hans fel att dem lyckas få en förbannat fin straff och sätter ett (vad jag hört) fantastiskt mål. Alltså, kul för dem, mindre kul för oss, men skärpning. Jag menar såklart inte att vi bör glädjas för tyskarnas skull och tycka att det var väll bra, annars blir de ledsna. Men hur folk får det till Durmaz fel är helt ur min värld. Om det nu varit någon annan, hade vi kastat lika mycket skit? Ärligt talat, förmodligen ja, men redan där bör det ringa varningsklockor.

”Åh, vi vann, heja Sverige – lilla vi.” När segern är tagen, men ”Ja, det är ju förbannat tradigt att han/hon/dem förlorade matchen. Så jävla dåligt” när förlusten är ett faktum.

Hur resonerar folk då? Det var väll förjävelen inte du som vann, varken själv eller med någon annan. Men när det blir förlust så var du inte inblandad? Ofta blir jag fascinerad över den väldigt själviska mänskligheten. Med det sagt så vill jag inte påstå att jag själv aldrig agerat på detta utomordentligt dumma sätt, men även jag är människa och jobbar på det utifrån min allra bästa förmåga.

Men som sagt så fascinerar själviskheten mig. Jag tror många är väl medvetna om den, ändå så fortsätter folk agera så. Varför? Vi är bekväma. På tok för bekväma, och samtidigt anser vi att om ingen annan ändrat sig hittills så behöver inte heller jag göra det. Men det håller ju inte och ett steg i rätt riktning är att uppskatta de prestationer som folk gör och stötta det istället för att trycka ner det. Det behövs 10 heja för att väga upp 1 nerslag, men jag kan tycka att jag är redo att offra det, och mer därtill. Jag hoppas fler känner så.

Sammanfattningsvis så fascinerar hela detta fallet mig något enormt. Att inte mer förändring skett än, utan vi står i princip kvar och stampar på samma ställe som tidigare. Nu är inte jag heller ett fan av sporten fotboll, men jag kan inte låta bli att irritera mig på flera saker som inte fungerar inom sporten. Eller i sig inte i sporten utan snarare i allt runt omkring. Publik, huliganer, hur spelare ibland beter sig på planen. Ja, jag har många frågetecken, men jag hoppas att mycket av det runt om ändras – det vill säga vi som ser på, ändras snart. Fotboll ska fortfarande vara lika mycket en härligt sport som alla andra. Glädje och att kämpa tillsammans. Inte någon prestationsångest-skapare…

Och till Jimmy Durmaz – jag hejar på dig, även om jag inte hejar på fotboll.

Har jag en syster?

Nu ska ni få höra om en händelse som egentligen inte alls hade skämt ut mig om jag inte delat med mig av det. Men jag skäms något enormt och blir samtidigt otroligt arg och besviken på mig själv. Men inte bara på mig utan även på hur fördomar är utformade. Vi har på många sätt passerat stadier där vi haft olika stämplar på varje kön. Men ändå så gjorde jag som jag gjorde och jag kan inte uttrycka nog hur mycket jag skäms.

Min lillebror slutar nian imorgon och ska börja på gymnasiet. Jag ville därför köpa en liten ”examenspresent” till honom. Fantasilös som jag är gällande presenter så ringer jag till honom och drar till med en lögn att jag ska köpa present till min vän Jacob, och frågar vad Viggo tycker passar. Han satte in sig i det ganska väl, jag ger förslag. Han nämner själv att han tycker vissa rosa tjocktröjor kan vara snygga, när jag frågar villa färger han gillar på kläder. Jag, något förvånad, säger ”jaha!” Varav Viggo svarar: jJ, vadådå? Det finns väll ingen speciell färg för olika människor? Jag svarar: Nej, absolut inte. Det har blivit rätt inne och det är jäkligt snyggt!

Jag letar vidare i butiken och hittar en hood på avdelningen avsedd för kvinnor. Klar rosa, inte för ljus och inte för mörk. Jag säger till Viggo att jag hittat en rätt snygg rosa hood och han skämtsamt säger att han tycker jag ska köpa den till honom för han vill ha den. Han menar att han vill ha den, men med skämtsamt menar jag att han ”vet” att jag inte letar till honom.

Där satt den! Den köper jag och går till kassan. Eftersom jag tidigare nämnt för butiksbiträdet att den inte är till mig så frågar hon om det är en present och vem som ska få den.

Här, mina vänner…

Här blir jag av någon förmodligen alldeles för dålig anledning kluven och säger att det är mitt syskon. Jag hör hur fel det låter och rättar mig.

Men jag rättar helt jäkla fel och säger att det är till min syster.

Grejen är ju att jag har ingen syster, aldrig haft. Varför säger jag då så?

Med väl lögnen ute så fortsätter biträdet och frågar om hon fyller år. Jag säger att hon ska sluta nian och börja gymnasiet och att jag ville köpa en mindre present. Biträdet frågar vad min syster ska börja för linje. Jag svarar att hon ska börja på el-programmet (för det ska min bror). Biträdet säger att det är coolt och att hantverkarebranchen behöver mer kvinnliga. Jag svarar otroligt generat att jag håller med.

Väl påväg ut från butiken så skäms jag. Ingen vet att jag ljög men jag blev så fruktansvärt arg på mig själv hur i hela friden det kan vara så inpräntat i oss att vissa kläder eller färger tillhör ett visst kön. Å andra sidan tror jag i ärlighetens namn att mitt antagande om att biträdet skulle se konstigt på mig var pga att tröjan var från dam-avdelningen och det bör biträdet veta. Hade någon annan frågat vem tröjan var till hade jag svarat min bror, för färgen är inte problemet. Jag var nog mest rädd att bli dumförklarad.

Men oavsett vilket, för jag vet inte, så blev jag ändå så irriterad på mig själv. För jag vill själv anta att jag inte har sådana underliggande antaganden, men jag kanske har fel? Jag hoppas det verkligen inte, för det spelar ingen roll vad man klär sig i. Det som är bekvämt, och förhoppningsvis varmt så man inte fryser, är det viktigaste.

Alltså, min kanske nu undermedvetna stora önskan, som jag uttryckte som treåring, är att jag skulle haft en syster. Men istället fick jag en bror. Han är rätt jobbig ibland, men det ingår. Han är rätt najs och han kommer rocka den rosa tröjan.

Hoppas ni har ett stort lager, Postnord

Sedan Postnord tog över för posten för ett antal år sedan så har den negativa kritiken blomstrat och enorma mängder tåliga betyg, recensioner och kommentarer har överöst företaget. Jag kan ju säga att jag är jäkla glad att slippa sitta i deras kundtjänst…

Personligen har jag inte haft några större besvär med Postnord, då jag inte handlar så ofta över nätet. När jag beställde min cykel kom den med Postnord, men då kunde jag smidigt bestämma när den skulle komma, spåra paketet osv. Skitbra! Men nu har det ju kommit upp andra saker…

För någon månad sedan så hittade mamma denna hemsida för alla papper&penn-tokiga människor. Mycket farligt för mig och min kära mamma. Gör lite ont i plånboken efter. Denna hemsidan iallafall hade helt otroligt fina skrivböcker med handmålade motiv och till väldigt bra priser. Inte otroligt låga, men absolut så det var värt att köpa dessa fina böcker och pennor i både en och två uppsättningar. Vi tog oss tiden att bläddra igenom hemsidan och likt väntat så slutade det med att vi beställde en hel hög med grejer. Dessutom var det sista dagen för fri frakt, så vi slog såklart till.

Men som ni kanske hört tidigare så har posten och tullen börjat ta en hel del höga avgifter från Kina, vilket ar resulterat i att mängden personer som beställer saker från Kina har minskat enormt. Kina skickar nämligen ofta sina paket i flera små. Problemet som då uppstår för oss kunder på andra sidan planeten är att vi får fler avgifter för dessa paket som ska igenom tullen. Likt Wish så hade denna sidan även valt att skicka allt i separata paket, vilket slutar i att jag får hem sjuka avgifter för dessa oskyldiga småprylar, för att jag ens ska kunna få hem dem.

Som exempel; jag fick en avgift på över 85:- för en stackars skrivbok, sedan en över 82:- för några pennor. Snart kostar det mer att hämta ut skiten än att faktiskt köpa den. Inte sådär super impad av Postnod där inte. Jag kan köpa att man får en avgift för ett paket med flera saker i. I mitt fal skulle jag behövt betala 85:- för att få hem hela paketet, men eftersom det är uppdelat så blir det liksom inte aktuellt. Det gör ju att jag, likt många andra, överväger att välja att inte hämta ut sitt paket och låta det finnas hos Postnord lager istället, tills de sedan måste betala själva för att skicka tillbaka det.

Nu råkar jag väldigt gärna vilja ha mina paket, så jag lär väll betala avgifterna för paketen, men fortfarande så kommer jag hädanefter så lär man vara obs på vart man beställer. I min värld förstår jag inte hur man kan ta de summorna för så små paket, speciellt när det rör sig om lite papper och några pennor. Böckerna jag beställt har till och med rundade kanter så inte ens med kanterna kan jag hugga folk. Det finns säkert en bra och alldeles för långtråkig förklaring till dessa avgifter, men som den något bittra människa jag är så behövde jag få gnälla. Det får man göra ibland, och med det sagt så hoppas jag att Postnord och tullen har förbannat stort lager, för det kan jag säga, det blir nog många paket som de kommer behöva ta hand om – vare sig de vill eller inte.

Vad gör man på engelskan?

Ärligt talat – vad gör man på engelska i skolan nu för tiden?

För er som inte vet det så går jag ett fjärde år på gymnasiet, då jag valde att satsa på min simning. Men allt det är en annan historia. Iallafall, nu börjar det kanske bli lite segt att gå i skolan två dagar i veckan, utan att ha någon klass. Tack och lov har jag ju lyckats få jobb nu som jag kan ägna mig åt de andra dagarna…

Det jag läser är Engelska 6, Engelska 7, Naturkunskap 2 och Idrottsspecialicering 2. Alltså TVÅ engelska kurser…inte läst engelska sedan ettan på gymnasiet. Men det känns så fruktansvärt meningslöst! Tyvärr känner jag ju att jag inte har lärt mig speciellt mycket nytt sedan jag börja läsa engelska igen. Vad gör man ens på engelska lektioner? Det ända vi gör är att glo i en textbok, höra lite texter och svarar sen på några meningslösa frågor. Ibland läser vi en skönlitterär bok, men oftast är de gamla, svåra att förstå och helt enkelt skittråkiga. Och för min del som har lite svårt med läsning så blir det inte lättare när inte heller skolans inläsningsverktyg Legimus är kass.

Jag hade velat att vi skulle ha mer projekt eller kanske större uppgifter att skriva, som faktiskt tar lite tid och är en utmaning. Det ger inte så mycket att bara stirra på en text i en halvdålig textbok. Dessutom tycker jag det är svårt att nå ett högt betyg, men det är nog mest för att man känner att man inte utvecklas, vad vet jag. Jag känner ju att det lilla jag går i skolan så ska jag kunna utnyttja tiden på ett bra sätt och faktiskt bli bättre. Dessutom är engelska ett språk som jag väldigt gärna vill kunna behärska riktigt bra. Aja, vi får se om det förändras längre fram. Det är åtminstone sjukt frustrerande och önska mig lycka till på kommande nationella! Det behövs nog!

Sarah Sjöström, din ursäkt är inte godtagen.

JAG VÄGRAR TA EMOT URSÄKTEN, SARAH SJÖSTRÖM.

För den som inte följer simvärlden kan det vara svårt att veta vilken ursäkt det pratas om. Men låt mig berätta.
Många har säkert hört talas om simdrottningen Sarah Sjöström som sopar banan på många mästerskap och slår världsrekord med jämna mellanrum. Därmed tar hon ofta medalj och är en stor favorit.

Under några dagar nu så har sim-VM pågått i Ungern, mer specifikt Budapest, och Sarah har haft ett helt land på axlarna, likt många andra mästerskap. Det blir ganska tungt efter ett tag.

I lördags satt jag framför TVn och kollade på VM och de omtyckta kommentatorerna Lars Frölander och Staffan Lindeborg pratade förfullt. Plötsligt säger de att det var en stor besvikelse dagen innan, när Sarah simmade. Under fredagen simmade nämligen hon final på 100m fritt och hade vart en klar favorit i försöken. Men som media uttryckte sig; så ville det sig inte i finalen. Det visade sig att Sarah inte kom först, utan 0.04 sekunder efter amerikanskan Simone Manuel. Sarah tog VM-silver. Attans, det är för dåligt.

När jag hör det så blir jag förvånad. Inte över valören som simdrottningen tog hem, utan deras kommentar så jag googlade för att läsa mer. Det stod massor av artiklar om att Sarah ”missade guldet”, varpå jag senare möts av artiklar där det står om Sarahs besvikelse och att HON BER OM URSÄKT.

NÄHE DU, SARAH SJÖSTRÖM. Din ursäkt är inte okej och verkligen inte godtagen. JAG ber om ursäkt till dig för att du har ett helt land bakom dig som förväntas att stötta dig, men som berättar istället om sin besvikelse över dig när du kniper den näst bästa placeringen i världen, för i år. Jag ber också om ursäkt för dessa fruktansvärda rubriker som journalister kastar om sig – allt för att sälja. Media är fruktansvärd och du är så jävla cool som bara skiter i dom, Sarah. Du är mycket starkare än vad man ska behöva vara. Människor är så bra på att berömma sig själva med att säga ”VI VANN” när du tar guld. Men när du tar silver så ”missade du det”, inte vi – bara du. Men nej, jag är trött på det. Det är DU som kämpar. DU lägger all tid i vattnet. DU får höra på alla fruktansvärda uttalade om besvikelse. Vi sitter bara på våra feta rövar i våra soffor och gnäller. Inte fan gnäller du. Du ber om ursäkt, men du förtjänar lika mycket att få gnälla på oss – om inte mer.

Till media. Fy för er, jag skäms när jag läser vad ni skriver. Hur många guld har ni hemma? Har inte ni kanske ett livsverk som ni kämpat för – men ska då någon komma och säga att det är en besvikelse? De flesta av er vet antagligen alldeles för lite om tiden som ligger bakom medaljerna – även de som inte är guld, för att ens ha någon lämplig anledning att uttrycka er på det viset. Jag är besviken. Artiklar som de som var riktade mot Sarah, ser man alldeles för ofta.

Jag har följt Sarah någorlunda under hennes karriär och har alltid sett henne som en stor förebild. Inte för medaljerna eller tiderna hon presenterar, utan jag har alltid upplevt henne som någon som inte tar någon skit. Hon viker sig inte för kommentarerna eller dåliga rubriker. Men nu har även Sarah gått och bett om ursäkt till det som ska föreställa hennes bästa hejarklack – Sverige. Vi har gjort att hon känner sig tvingad att be om ursäkt. Men jag är inte besviken på Sarah, jag är imponerad. För trots att hon eventuellt hade möjlighet till att ta guldet så kan man inte gå runt och se silver som en besvikelse. För hon missade inte guldet. Om vi hade stöttat i mottagningen av silvret, så kanske det hade känts mer som en vinst. Men istället så var det inte bra nog.

Vill vi ha kvar vår simdrottning? Då är vi med henne, inte mot henne.

***************
(Hon är nu hyllad igen för sina världsrekord och guld som tagits här efter. Någon måste ju visa media vart skåpet ska stå)

BESVIKELSEN: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/gqen5/sjostrom-efter-silvret-ber-om-ursakt

HYLLNING: https://www.sydsvenskan.se/2017-07-30/tredje-vm-guldet-till-sarah-sjostrom

Vad andra ser

Jag har länge funderat över hur jag ser ut, låter och helt enkelt verkar inför andra. Mitt i all den goa förvirringen så sa en person till mig att man ofta kan tycka det är jobbigt att höra sig själv prata på inspelning, på grund av ovana och att man själv hör en annan röst när man pratar.

Samma gäller nog för när folk ser en, tror jag, likt denna personen sa till mig. Ofta är man mer kritisk till sig själv än vad man är mot andra, vilket gör även att man ger sig ganska annorlunda bild av sig själv än vad andra ser, i många fall. Så när man ser sig själv i spegeln kan man ofta tycka sämre om sig än andra ser en, för man är mer kritisk, men också att man känner det som kroppen man ser känner. Jag menar att när jag ser min kropp så känner jag också det som den känner, till exempel om det gör ont i ryggen så känner jag det. Men det är något som de som ser mig inte ser eller känner, vilket kan göra att man ser sämre på sin kropp än vad andra gör också.

Men mitt i all denna förvirring vill jag ändå förklara att jag tror många behöver tycka om sig själva lite mer. Man tror sig veta så bra om sin kropp och JA, mycket riktigt det gör man. Det hade vart konstigt om man inte gjorde det. Men det är också bara en själv som ser och känner allt. Alla andra runt om ser ofta mycket mer av det bra. Så många borde nog sluta fundera så mycket över vad andra ser när de tittar på en, för tro mig – de ser inte ens hälften av vad du ser.

För likt när du inte gillar att höra din egen röst på en inspelning för att du tycker du låter hemsk för att du hör en annan röst som du är van vid. Så ja, vänd på det. De är vana att höra den ”hemska rösten” och hade tyckt det låtit väldigt märkligt med den du har i huvudet. Folk ser något annat och ofta är det vänt till det positiva då de inte är kritiska på samma sätt som du är mot din kropp. De känner inte heller samma i kroppen fysiskt som du gör, därför bedömer de inte det. Det handlar om vana, men också att folk är på tok för självupptagna med vad andra tycker om dem så att de kommer glömma kolla extra noga på dig och hur du ser ut kroppsligt. Att oroa sig över hur du ser ut är inget som besvärar andra så varför ska det då besvära dig?