Sarah Sjöström, din ursäkt är inte godtagen.

JAG VÄGRAR TA EMOT URSÄKTEN, SARAH SJÖSTRÖM.

För den som inte följer simvärlden kan det vara svårt att veta vilken ursäkt det pratas om. Men låt mig berätta.
Många har säkert hört talas om simdrottningen Sarah Sjöström som sopar banan på många mästerskap och slår världsrekord med jämna mellanrum. Därmed tar hon ofta medalj och är en stor favorit.

Under några dagar nu så har sim-VM pågått i Ungern, mer specifikt Budapest, och Sarah har haft ett helt land på axlarna, likt många andra mästerskap. Det blir ganska tungt efter ett tag.

I lördags satt jag framför TVn och kollade på VM och de omtyckta kommentatorerna Lars Frölander och Staffan Lindeborg pratade förfullt. Plötsligt säger de att det var en stor besvikelse dagen innan, när Sarah simmade. Under fredagen simmade nämligen hon final på 100m fritt och hade vart en klar favorit i försöken. Men som media uttryckte sig; så ville det sig inte i finalen. Det visade sig att Sarah inte kom först, utan 0.04 sekunder efter amerikanskan Simone Manuel. Sarah tog VM-silver. Attans, det är för dåligt.

När jag hör det så blir jag förvånad. Inte över valören som simdrottningen tog hem, utan deras kommentar så jag googlade för att läsa mer. Det stod massor av artiklar om att Sarah ”missade guldet”, varpå jag senare möts av artiklar där det står om Sarahs besvikelse och att HON BER OM URSÄKT.

NÄHE DU, SARAH SJÖSTRÖM. Din ursäkt är inte okej och verkligen inte godtagen. JAG ber om ursäkt till dig för att du har ett helt land bakom dig som förväntas att stötta dig, men som berättar istället om sin besvikelse över dig när du kniper den näst bästa placeringen i världen, för i år. Jag ber också om ursäkt för dessa fruktansvärda rubriker som journalister kastar om sig – allt för att sälja. Media är fruktansvärd och du är så jävla cool som bara skiter i dom, Sarah. Du är mycket starkare än vad man ska behöva vara. Människor är så bra på att berömma sig själva med att säga ”VI VANN” när du tar guld. Men när du tar silver så ”missade du det”, inte vi – bara du. Men nej, jag är trött på det. Det är DU som kämpar. DU lägger all tid i vattnet. DU får höra på alla fruktansvärda uttalade om besvikelse. Vi sitter bara på våra feta rövar i våra soffor och gnäller. Inte fan gnäller du. Du ber om ursäkt, men du förtjänar lika mycket att få gnälla på oss – om inte mer.

Till media. Fy för er, jag skäms när jag läser vad ni skriver. Hur många guld har ni hemma? Har inte ni kanske ett livsverk som ni kämpat för – men ska då någon komma och säga att det är en besvikelse? De flesta av er vet antagligen alldeles för lite om tiden som ligger bakom medaljerna – även de som inte är guld, för att ens ha någon lämplig anledning att uttrycka er på det viset. Jag är besviken. Artiklar som de som var riktade mot Sarah, ser man alldeles för ofta.

Jag har följt Sarah någorlunda under hennes karriär och har alltid sett henne som en stor förebild. Inte för medaljerna eller tiderna hon presenterar, utan jag har alltid upplevt henne som någon som inte tar någon skit. Hon viker sig inte för kommentarerna eller dåliga rubriker. Men nu har även Sarah gått och bett om ursäkt till det som ska föreställa hennes bästa hejarklack – Sverige. Vi har gjort att hon känner sig tvingad att be om ursäkt. Men jag är inte besviken på Sarah, jag är imponerad. För trots att hon eventuellt hade möjlighet till att ta guldet så kan man inte gå runt och se silver som en besvikelse. För hon missade inte guldet. Om vi hade stöttat i mottagningen av silvret, så kanske det hade känts mer som en vinst. Men istället så var det inte bra nog.

Vill vi ha kvar vår simdrottning? Då är vi med henne, inte mot henne.

***************
(Hon är nu hyllad igen för sina världsrekord och guld som tagits här efter. Någon måste ju visa media vart skåpet ska stå)

BESVIKELSEN: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/gqen5/sjostrom-efter-silvret-ber-om-ursakt

HYLLNING: https://www.sydsvenskan.se/2017-07-30/tredje-vm-guldet-till-sarah-sjostrom

Annonser

Hundtjänstsskolan, Marma

Jag har ju vart iväg på en tjänstehundskurs!

För den ovetande så kanske man undrar. Jo, jag har vart iväg men en av mina hundar – Pekka, på en kurs uppe i Marma, utanför Gävle, för att prova på hur det är att vara tjänstehund/patrullhund och därmed förare till det. Fruktansvärt spännande och intressant för den som har ett intresse av att träna med hundar, och verkligen något jag rekommenderar.

Under den vecka vi hade så fick vi ha hundarna i bas, prova ljudövningar, simpelt sök, sova ute i fält – dvs i tält 20 och massa annat. Det som jag uppskattade mycket med detta lägret som inte F 17 hade var just att man hade ju alltid med sig en kompis! För hunden är man som en gud och hunden blir alltid glad av att se en, vilket är så härligt!

På resan upp så hade jag och Pekka 8h och 40min tåg och buss, 70 mil upp i Sverige med packning – på egen hand. Dessutom hade Pekka aldrig åkt tåg, eller buss för den delen så det skulle bli ett spännande moment. Men som nästan väntat så hade han inga problem med det utan mest var det nog jag som var nojig över att han skulle må dåligt, skälla eller vilja hälsa på folk. Inte minst bli toanödig mitt i allt. Men det gick strålande. Som den sällskapssjuke working kelpie han är så ville han självklart upp i sätet och sitta i knäet, leka och slicka på mina händer. Men med jämna mellanrum somnade det stackars livet och jag hade några lugna stunder. Jag tyckte inte resan tog så långt tid just för att man hade fullt upp med hunden, men gött trött var man när man kom fram.

Sakerna vi fick prova på var väldigt besic då det är en kurs som i princip vem som helst och vilken hund som helst ska kunna gå på. Men många moment var inte svåra för Pekka, vilket var skönt, men det var nytt för mig så jag lärde mig mycket med en hund som redan kan mycket! vilket underlättade för mig. Samtidigt fanns det massa nytt för hunden också, jag menar alla dofter, allt nytt att titta på, massa nya människor och hundar runt om. Sen är inte Pekka heller van vid att bo i hundstall, utan sova mitt i en dubbelsäng. Han har vart i stall förut men det tåt att räkna på en hand med bara två fingrar, i princip.

Jag märkte också att när vi kom dit så var det full rulle på Pekka, han skulle lukta och se på allt. Han drog massor i kopplet så jag fick ha handskar till sist. Han är trots allt ganska stor, och det är inte jag. Men med tiden så taggade även han ner. Hittade sina hundkompisar till och med och när vi närmade oss slutet på veckan så var det inga större problem att vara ute och gå utan han gick så fint och drog inte alls på same sätt. Nog för allt kanske inte var så nytt längre, men även för att huvudet gick på 110% genom hela veckan och att han var trött. För trots att alla praktiskt delar på lägret var ganska lätta för en hund i Pekkas storlek och form, så jobbar nosen och huvudet hela tiden så det stackars livet var ju som helt utslaget när han fick sina pauser. Han gick och la sig i mitt knäa på kvällarna och när vi låg ute i bas.

Vi fick också upp nya ögon för spår. Något som Pekka inte gjort innan så det var nytt för oss båda. Jag själv har aldrig riktigt vart så förtjust i det utan gillat mer sök som han håller på med med mina föräldrar. Men redan efter första spåret så uppvisade Pekka en viss talang för det, och jag måste få skryta och säga att jag var ganska imponerande jag med. Vi fick en hel del beröm och fick prova längre spår. Det längsta raka vi gick var ca 120m och längsta med vinklar var ca 50m.

När vi nu kommit hem så har vi nog fått en lite närmre relation och vi har provat spåra lite mer. Jag har verkligen fått upp ögonen för detta mer och skulle gärna prova mer. Om det är något jag skänker mitt liv till vill jag inte svara på nu, haha, utan en tiden kommer. Ha det bra!

Swedish Air Force

Jag har nu spenderat 2 veckor på Blekinge Flygflottilj F17 och lärt mig massor inom flygvapnet. En kurs som var betydligt mer krävande än vad jag väntade mig.

Jag, som tränar mycket, trodde inte det skulle bli tufft fysiskt och det var inte så farligt heller. Dock garn jag nu dragit med mig problem med minst ben för att kängorna var verkligen ingenting för mig och nu har jag en del ont. Grejen är ju den att du verkligen inte får blanda civila kläderna med uniform. Sen får du inte heller gå utan uniform på området utan vidare, då det är skyddskläder. Så det var bara att bita i det sura äpplet och ha på kängorna.

De var inte stenhårda, vi pratar liksom inte om USAs flotta, det är Sverige vi är i. Men dom var hårdare än jag vänta mig att det skulle vara en sommarkurs. Men de var noga med att uniformen skulle vara rätt, mössa på, mössa av, inte keps – utan mössa. Tyst och släkt utsatt tid, annars en insparkad dörr. Sopor dom inte tömdes slängdes på golvet och tider skulle hållas. Annars – gör om gör rätt helt enkelt.

Allt det där irriterande mig till stor del. Och när jag insåg att jag ingen kunde marschera med minns korta ben och fick ont då var det mesta mest besvärligt. Det var ingen jobbigt fysiskt egentligen, utan mentalt. Där var så många tillfällen där jag kände mest att jag skiter i detta och åker hem. Det kändes liksom inte värt två veckor av ens sommarlov. Men samtidigt lärde jag mig mycket, så nu i efterhand är det svårt att säga om jag ångrar det. Jag gör förmodligen inte det, men om jag vetat att det skulle bli så tufft mentalt så hade jag nog avstått.

Däremot fick jag en del nya vänner och jag bodde i ett superbra rum där vi umgicks och kom överens på ett bra sätt, vilket förmodligen blev det som gjorde att man blev kvar.

Vi fick många intressanta studiebesök. Besök som man antagligen aldrig skulle ha möjlighet att göra om man inte gått kursen. Även se planen på nära håll, röra och åka. Det var speciellt! Sjukvård lärdes ut, excercis, hur allt fungerar basic och massor av annat. Vi sköt med vapen. Vi byggde förläggning, sov på granris och i vindskydd. Vi körde 4h capture the flag på stort skogsområde med spanare, prat via radio och ansiktsmålning, vilket va lite ballare än i skolans gympasal. Tack vare denna kursen lär jag ha mer koll till nästa kurs i Marma!

Tack för en lärorik kurs och för det förtroende som gavs!