Landet övertid

Tjänstemän jobbar 1,5 miljoner timmar övertid per vecka.

That’s me, folks.

Men varför gör man så? Oklart. Alltså verkligen. Men de flesta av oss människor har en drivkraft att prestera, och ännu mer i vissa länder än andra. Just vårt kära Sverige är väldigt bra på att sätta upp en arbetskultur här som innebär att om du arbetar hårt så är du värd mer. Så är det ju självfallet inte, men ändå är vi människor så korkade att vi går på det.

Tänk själv, tycker du att dina kollegor som jobbar skiten av sig är mer värda än de som är lite mer realistiska och jobbar i rimlig mängd – eller de som kanske till och med är lata? Nej, för observera frågan; är de mer värda? Förmodligen tycker du inte det. De är kanske mer ambitiösa, men det är också fullt möjligt att de bara är osäkra och inte vågar prioritera sig själva först. Vem är då ambitiös?

Det är enkelt att ta på sig enorma mängder arbete som man inte hinner med ens lite. Personligen är jag fenomenal på detta och tror jag är fantomen ibland.  Tre på mig saker och jobb jag inte hinner, och jobbar övertid på mitt ordinarie arbete så pass att mina kollegor kan (på ett icke-taskigt vis) frågar om jag är dum i huvudet. Troligen är jag det och på tok för insnöad i att om jag jobbar hårt och ”visar framfötterna” så blir jag mer omtyckt. Inte bara av mina kollegor och chefer, utan även alla andra runt om som ser på. Inte sant i verkligheten, kom ihåg det.

Vi människor har en dålig ovana att bli imponerad av människor som nästan förstör sig själva. Varför? Ingen aning om jag ska vara ärlig, men jag tror att avundsjuka kan finnas med. För samtidigt som vi har lätt av att imponeras av överambitiösa människor så är vi fruktansvärt dåliga på att faktiskt glädjas åt andras framgång. Personligen tycker jag det är konstigt, men samtidigt så är jag fullt medveten om att jag själv inte alltid glädjs andra framgång. Men jag är ju bara människa jag med. Jag ska bara komma ihåg det lite oftare.

Kreditprov & ångest

För den som inte vet ska jag förklara.

Jag jobbar på bank och har nu blivit ombedd att gå en ny utbildning för att bli kredithandläggare, och inte bara privatlån. Himla kul ju att de ändå vill att man ska utvecklas. Dock så var detta på tok mycket svårare än mitt stackars huvud klarade det.

Utbildningen i sig var bra och jag lärde mig massor av nya saker, men av någon anledning så fastnade informationen inte. När vi sedan stod inför provet som hade något orimliga krav, så föll alla på det. Ingen klarade det och skulle ha omprov veckan därefter. Sedan fick vi inte heller någon tid att faktiskt ta och plugga, utan detta förväntades att i så fall göras på ens fritid. Jag vill inte verka gnällig, men jag hade verkligen inte tid, och det gör en ju inte mindre stressad.

Jag är verkligen en sådan person som känner mig fruktansvärt misslyckad om jag inte klarar något, som dessutom så många andra klarat. Jag känner enorm press, är rädd att göra fel och göra andra besvikna. Inte bara andra, utan egentligen är det nog mest mig själv. I ärlighetens namn så sattes verkligen detta prov mina känslor kring prestation på kant. Samtidigt var det många andra som kunde mycket under hela proceduren då nästan ingen var nöjd med utbildningen. Många upplevde sig dumförklarade och förminskade av utbildaren, vilket jag håller med om. Även om detta självklart inte var syftet så skapade det en oro och jobbiga känslor hos i princip alla som gick utbildningen. Onödiga kommentarer så som; Ni borde ju klara det på denna tiden, annars blir jag orolig, haha. Precis innan vi ska gå ut och skriva. Lämpligt.

Som sagt är jag långt ifrån ensam om dessa känslorna, och vi har pratat med utbildarna om hur vi upplevt upplägget. Nu får vi bara hålla tummarna på att det faktiskt går vägen. Resultatet 2 av 10 rätt på förra provet gör mig lagom nervös. Önska mig lycka till.

Edit: 100 % rätt och jag är numera kredithandläggare! Pjuuh...

Mina första sälj

Nu är jag äntligen klar med grundutbildningen på Resurs Bank. Det känns faktiskt super bra, däremot så är jag inte ens halvvägs. Det mesta sker i praktiken och det är nu den också kommit in i bilden. Under de två sista dagarna på utbildningen så fick vi möjligheten att sitta i telefon med varandra och själva prata med kunderna. Som den lite mer praktiskt lagda person jag är så är ju learn by doing definitivt det som passar mig, så detta var kanon!

I början på denna veckan hade vi en separat säljutbildning där jag verkade göra gott intryck och fick fint omdöme av min otroligt härliga utbildare. Detta var också nog den del av utbildningen som jag upplevde var något lättare och det som tilltalade mig. Allt med siffror och olika begrepp är inte riktigt på samma plan för min del, men jag jobbar på det!

Men väl på telefonen första dagen fick jag fyra möjligheter att sälja in, och vilken grej när man sätter första. Två samtal senare sätter jag en till! Dels är detta min typ av motivationsgrej, för jag känner verkligen sån tillfredsställelse. En bonus sen är att vi får en rätt Najs provision av att sälja in olika saker – speciellt Supreme Card, som detta gällde i båda fallen! Jag möttes av glada och jag tror något imponerade utbildare som gav mig biobiljetter som grattis till första säljet. Jag själv hoppa och plinga på klockan som antyder att jag sålde precis – klappa kompisar och möttes av lite applåder. Härligt! För att sen göra det hela ännu bättre så sålde jag in två limithöjningar på korten dagen efter (något lägre provision, men som sagt är det en bonus. Tillfredsställelsen är ju hela grejen!). Ännu härligare!

Det blir verkligen ett driv hos mig och jag kan se hur jag kommer vara den något envisa och tjurskalliga om säger lite för ofta: nog f-n ska jag sälja lite till och missar rasterna. Men det är väll ändå härligt att det är mer på det hållet än andra, så att säga. När jag sedan förhoppningsvis får möjlighet att jobba hälften med telefontid, hälften med adminuppgifter, så känns det som att man kanske landar på jorden lite. Det återstår att se, men det är verkligen ett steg i rätt riktning och jäklar vad jag ser fram emot denna del i min trappa mot vuxenvärlden!

Romarbrevet 5:3-4

UTHÅLLIGHET:

Så det är såhär det känns när det är värt det?

BIBELORD

Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp.”

ANDAKT

Just allt det här med uthållighet är sånt som inte är så lätt. Jag själv är inte alltid så bra på det, till exempel så har jag dåligt tålamod och har hett temperament. Jag kan också tycka ibland att det är sjukt tungt i skolan. Och det är inte lätt med det där med uthållighet. Man ska orka så mycket nu för tiden. Just nu har säkert många en del sista i skolan, sista slutspurten och den håller på att både få en att gå in i väggen och få magsår, men ändå försöker man hålla ut för man vet vad det leder till.

För er som inte vet så simmar jag väldigt mycket på min fritid, ibland alldeles för mycket. Ibland kan jag tycka det är super tråkigt och tungt, men ibland är det roligt och kul att hänga med alla kompisar – annars hade jag ju inte fortsatt. Men för i slutet på april var jag och tävlade i Göteborg och fick för första gången på länge känna när det verkligen är värt det. Under en tid har jag kämpat för att kvala in på 50 fjärilsim på DM i Skåne men bara vart nära. Jag har lagt ner många timmar i vattnet på att simma simsätt jag inte simmar i vanliga fall och tycker är tunga, för att bli bättre. Men när man tränar så ofta som jag gör så känner man sällan en skillnad, för det är alltid så tätt på med ny träning.

Men väl i Göteborg så kände jag mig ändå redo efter all träning. Men innan jag skulle hoppa i så hade jag lite av ett krig i mitt huvud om jag trodde jag skulle klara kvaltiden eller inte. Men precis innan startsignal så bestämde jag mig för att nä, jag skulle nog klara det. Jag tror det var en extra del som behövdes, för när jag satte i händerna och vänder mig om så ser jag att jag klarat det. Först fick jag blinka några gånger för att kolla så jag sett rätt, och mycket riktigt, det hade jag. Då var det första som slog mig och upprepades flera gånger;

”Så det är såhär det känns när det är värt det?”

Och jag kan meddela att det kändes väldigt bra. Så precis som det står i bibelordet så allt lidande som man lägger ner, all den hårda träning – det är värt det. Förr eller senare kommer det visa sig. Men detta gäller inte bara i sport, utan det kan vara i skolan eller andra liknande sammanhang. Men det är värt det, även inte om det känns som det där och då. Du måste helt enkelt bara hålla ut!

Att inte vara sprinter

Ända sedan jag började simma så fastnade jag tidigt för frisimmet (crawl för the non-swimmer). Vid 12 års ålder började jag fatta att jag inte vad en sprinter som e flesta andra av de jag tränade med, utan långdistansare. Väldigt trevligt för övrigt.

Dock så att vara långdistansare har sina nackdelar. Du är ganska dålig på att komma igång snabbt med simningen, dvs på kortare distanser kommer du ej upp i fart. Man har ingen sån där super-fart, utan är mer uthållig. Inte heller ofta så finns det långdistansen på tävlingar, då det tar långt tid att simma. Detta gör att man utvecklas inte i samma grad på den sträckan, som andra sträckor. Och grejen med sprint-sträckor är att det är de som syns.

Med det menar jag att när någon simmar en bra tid på 50 frisim så ses det ofta som att den personen också är en bra simmare. En person som inte simmar så bra på det, men är ganska bra på längre sträckor (likt mig själv) är därmed inte en lika bra simmare. Vilket är synd.

Många gånger så längtar jag så efter att bara få en sån där riktigt bra tid på 50 eller 100 frisim så jag, likt andra sprinters i min grupp, förbli utvald till lagkapper och SM-lag mm. För jag får sällan vara med på tillfällen likt det för att jag är för dålig på de sträckorna och det är ganska jobbigt. Att ofta känna att man kanske simmar bra, men inte bra nog gör en ganska ledsen. Jag vill se en förändring eller att jag själv hade slutat bry mig men tyvärr ser det ut att vara långt bort ibland. Men det, likt mycket annat, jobbar jag på att bli bättre på hela tiden!

Mer om detta en annan gång när man orkar läsa mer

Sluta berätta saker jag redan vet

Jag är just nu arg sur uppretad irriterad förargad ilsk upprörd förbittrad gramsen putt härskad förbannad rasande deppig less bedrövad olustig ledsen men mest av allt besviken.
Jag har ett litet problem. Jag har en tendens att glömma saker för mitt närminne är inte riktigt med i alla svängar. Det är som den där lite smått efterblivna kompisen som aldrig hänger med på skämt och som man måste berätta allt två gånger för.

På senaste tiden har jag blivit av med saker som har betytt väldigt mycket för mig, eller har en viktig del i det vardagliga livet. Jag vet inte varför eller hur jag ska rätta till det. Det gör mig ledsen och besviken för jag vet att jag borde kunna bättre, men jag vet inte hur jag ska bättra på det.

Problemet jag tänkt skriva om är egentligen inte att jag blivit av med saker, även om det är det som frustrerar mig mest just nu. Nej, utan när jag frågar om saker, som i detta fallet ”hur ska jag kunna göra att jag inte glömmer saker?” Då svarar folk mig ”ja du måste bättra dig” eller ”du måste göra en förändring”
LIKE I HAVEN’T NOTICED
Det är ju inte det som är nyheten. Att jag är kass på att komma ihåg saker är något jag redan vet. Men just dom svaren är svar som jag fått många gånger i livet av många olika personer i olika sammanhang. Nu fick jag höra det när jag blivit av med saker. Innan har jag frågat det i samband med simningen om att jag inte blir snabbare, trots hur mycket jag än tränar. Ändå säger folk att jag måste göra en ändring, men det känns som jag testat allt. Jag behöver inte veta att jag ska ändra jag behöver veta hur. För vad problemet är, är inte det jag frågar efter. Jag frågar efter en lösning till problemet.

Jag tror många måste bli mer medvetna om det, för jag hör det jämt. Jag själv försöker aldrig säga det, men även jag har säkert gjort det någon gång. Men att folk har ett problem är inget som någon vill höra. Man vill höra en lösning, ett förslag. Människor älskar höra nya saker och lösningar. Inte gammalt tråkigt och saker som dom redan vet. Tänk om alla hade sagt samma saker hela tiden. Man hade ju blivit knäpp. Nej försök hjälpa istället med idéer, bra som dåliga. Och om man inte har något bra förslag, var då uppriktig och säg något i stil med ”skit, det suger. Men tyvärr vet jag inte en lösning till dig. Det finns säkert en lösning, men jag sitter inte på den” det är okej att inte alltid veta. Men berätta det. Dölj inte det med en så korkad kommentar som ”du måste göra en ändring”

Även tiden springer iväg och ibland undrar man vart den tar vägen. Men nu ska jag gå till kos. Godnatt