♕ Ⓑⓘⓡⓣⓗⓓⓐⓨ Ⓖⓘⓡⓛ

➊➑ ◌ ➊➊ ◌ ➋➏

The big day has come! Eller ja, den dagen liten fortfarande förblir liten. Innan frågan kommer – nej, jag får inte handla på systemet. Tro det eller ej men jag är fortfarande tonåring, och det får nästan mig att höja på ögonbrynen lika mycket som mina kära kollegor.

Jag är inte på något sätt mer speciell än någon annan, men ärligt talat känner jag mig inte helt hemma i min ålder. En kollega sa till mig idag; ” Ja, då blir det hårt firande i helgen!” varav jag svarade ”Öh, ja nä det vettefan. Soffan är najs”. Sen har jag helt klart alltid varit minstingen. Med det både yngst men också den som aldrig når till varken översta eller näst-översta hyllan. Men det är en helt annan historia.

Imorse vaknade jag med tre ganska osexiga, trötta röster, som sjöng Vi gratulerar. Det var fint, och är det. Shit, vad jag ändå uppskattar att bli väckt och få paketet på sängen. Den som kom på den idén är jag evigt ett fan av. Det blir det kanske inte allt för många födelsedagar som inleds så…?

Mamma och pappa gav mig en vit pälsjacka (fejk-päls, likt jag önskade) från Vila och ett par nya, låga, grå uggs. Viggo gav mig två par örhängen från Edblad – stjärnor och snöflingor! Han tänkte så fint på att jag älskar julen (<33). Igår firade jag och Viggo oss tillsammans med släkten och då fick jag min efterlängtade hårfön, av min ena morbror. Min farbror, tillsammans med min familj gav mig en burk av mitt favorit Chai-te och två Carolina Gynning-muggar till min samling. Markus gav mig ett halsband med en matchande ring från Edblad, med form av en måne och stjärna. Diskret och alldeles perfekt till mig. Hans föräldrar gav mig ett superfint datorfodral i vit marmor-mönster från WOUF.

Vill passa på också att tacka för alla enormt fina gratulationer jag fått idag. För att inte nämna mina köra kollegor på banken som gav mig en fotoram (efter att jag själv köpt en likadan för en vecka sedan, hade den i cirkus femton min innan den gick i golvet och där låg glitter över hela Sallys plats…), ett kort, turkisk peppar och chokladaskAR. Jag blir helt varm i hjärtat, alla fina människor. Tack!

Happy Birthday – Stevie Wonder

 

Visa uppskattning & ge beröm

En sak som vi alla nog kan vara ganska överens om är att vi människor är fruktansvärt dåliga på att visa uppskattning och ge beröm – både för saker, händelser, men också till varandra. Om det är något som får mig personligen att bli riktigt glad så är det att få uppskattning. Att få känna att jag betyder något och fyller en plats som är tom om jag inte är där. Det finns ingenting som är mer tillfredsställande än att känna sig behövd. Tyvärr har det nog blivit lite av ett problem i längden för mig personligen, men det är en annan historia.

Med detta sagt så tänker jag numera sätta upp ett mål för mig själv. Eftersom jag bara är människa och förmodligen alldeles för upptagen med mig själv för att komma ihåg det tillräckligt ofta, så börjar jag lätt. Minst en gång i månaden ska jag ordentligt berätta för en annan person som jag genuint uppskattar och bryr mig om. För att göra det lite mer avancerat för mitt ego så tänker jag även försöka skriva en gång i månaden här om den jag uppskattar. Dock skulle då detta också kunna vara en offentlig person, och inte bara familj och bekanta.

Likt miljöproblemen så kommer inte folk börja visa mer uppskattning bara för att jag börjar göra det. Bara för att jag väljer bussen ur ,miljösynpunkt gör inte andra det. Men någonstans måste man ju börja, och förhoppningsvis så kommer den personen som får uppskattningen en lite bättre dag.

Jag börjar nu. Har du visat uppskattning? Om inte, se till att släppa ditt ego i två minuter och gör det. Skicka ett sms, snap eller om du till och med vågar – ring. Lycka till.

✔️ Cykla över Golden Gate bron

Idag har dagen varit svettig, blåsig och fantastisk. En ny sak kan jag nu bocka av på min bucket list – att cykla över Golden Gate bron.

Till att börja med så var dagen relativt blåsig och molnig, men det var nästan perfekt väder för cyklingen. Sol är alltid trevligt, men det hade blivit väldigt varmt. Sen hade det kunnat blåsa något mindre, men inte något som störde mig. I alla fall så började vi turen genom att följa en karta där cykelturen gick igenom de finare delarna i San Francisco. Vi cyklade förbi Painted Ladies. Riktigt charmiga hus. Vidare cyklade vi över både upp och ner för alla dessa backar som staden erbjuder. Det var mest uppförsbacke – eller så bara kändes det så. Jag låter flitigare om vi säger det var fler uppförs i alla fall!

Närmre och närmre kom vi, och efter ett tag kunde vi se bron på håll. Det kändes faktiskt lite overkligt då det är en bro som man sett i diverse filmer, bilder, videor, tavlor, you name it. När vi väl skulle cykla över tog det mer tid än det behövt! Enormt mycket folk som gick, bilder skulle tas, utsikten skulle kollas – men det var det värt. Pappa gnällde lite på att jag fotade alldeles onödigt mycket, men när vi cyklat på halva bron började han stanna i stället för att peka på både det ena och det andra. Det var härligt!

Utsikten behöver jag nog inte berätta var fantastisk, men jag gör det ändå – vilken grej! Skulle ni nu råka vara i San Francisco så missa för tusan inte att ta er över bron antingen till fots eller på cykel!

När vi väl kommit över bron så kom vi ganska snart till Mill Valley där vi stannade och käkade glass på Lappert’s Ice Cream. Smaker i alla dess former som gjorde att smaklökarna dansade och att man tyckte synd om sig själv för vi inte hade deras glass hemma i Sverige. Lite senare cyklade vi vidare genom den otroligt fina naturen och kom till sist till Murir Woods. Mer om det i ett annat inlägg. Men fint var det!

Sedan tog vi oss tillbaka till San Francisco för att ta färjan tillbaka till Pier 39. Vi ledde tillbaka cyklarna över de sjuka backarna och lunkade sedan vidare till hotellet där vi somna direkt. Sov gott gjorde vi vare sig vi ville eller inte. Vi hade ju trots allt cyklat till och från i mer än 8 timmar. Heja oss!

 

Har jag en syster?

Nu ska ni få höra om en händelse som egentligen inte alls hade skämt ut mig om jag inte delat med mig av det. Men jag skäms något enormt och blir samtidigt otroligt arg och besviken på mig själv. Men inte bara på mig utan även på hur fördomar är utformade. Vi har på många sätt passerat stadier där vi haft olika stämplar på varje kön. Men ändå så gjorde jag som jag gjorde och jag kan inte uttrycka nog hur mycket jag skäms.

Min lillebror slutar nian imorgon och ska börja på gymnasiet. Jag ville därför köpa en liten ”examenspresent” till honom. Fantasilös som jag är gällande presenter så ringer jag till honom och drar till med en lögn att jag ska köpa present till min vän Jacob, och frågar vad Viggo tycker passar. Han satte in sig i det ganska väl, jag ger förslag. Han nämner själv att han tycker vissa rosa tjocktröjor kan vara snygga, när jag frågar villa färger han gillar på kläder. Jag, något förvånad, säger ”jaha!” Varav Viggo svarar: jJ, vadådå? Det finns väll ingen speciell färg för olika människor? Jag svarar: Nej, absolut inte. Det har blivit rätt inne och det är jäkligt snyggt!

Jag letar vidare i butiken och hittar en hood på avdelningen avsedd för kvinnor. Klar rosa, inte för ljus och inte för mörk. Jag säger till Viggo att jag hittat en rätt snygg rosa hood och han skämtsamt säger att han tycker jag ska köpa den till honom för han vill ha den. Han menar att han vill ha den, men med skämtsamt menar jag att han ”vet” att jag inte letar till honom.

Där satt den! Den köper jag och går till kassan. Eftersom jag tidigare nämnt för butiksbiträdet att den inte är till mig så frågar hon om det är en present och vem som ska få den.

Här, mina vänner…

Här blir jag av någon förmodligen alldeles för dålig anledning kluven och säger att det är mitt syskon. Jag hör hur fel det låter och rättar mig.

Men jag rättar helt jäkla fel och säger att det är till min syster.

Grejen är ju att jag har ingen syster, aldrig haft. Varför säger jag då så?

Med väl lögnen ute så fortsätter biträdet och frågar om hon fyller år. Jag säger att hon ska sluta nian och börja gymnasiet och att jag ville köpa en mindre present. Biträdet frågar vad min syster ska börja för linje. Jag svarar att hon ska börja på el-programmet (för det ska min bror). Biträdet säger att det är coolt och att hantverkarebranchen behöver mer kvinnliga. Jag svarar otroligt generat att jag håller med.

Väl påväg ut från butiken så skäms jag. Ingen vet att jag ljög men jag blev så fruktansvärt arg på mig själv hur i hela friden det kan vara så inpräntat i oss att vissa kläder eller färger tillhör ett visst kön. Å andra sidan tror jag i ärlighetens namn att mitt antagande om att biträdet skulle se konstigt på mig var pga att tröjan var från dam-avdelningen och det bör biträdet veta. Hade någon annan frågat vem tröjan var till hade jag svarat min bror, för färgen är inte problemet. Jag var nog mest rädd att bli dumförklarad.

Men oavsett vilket, för jag vet inte, så blev jag ändå så irriterad på mig själv. För jag vill själv anta att jag inte har sådana underliggande antaganden, men jag kanske har fel? Jag hoppas det verkligen inte, för det spelar ingen roll vad man klär sig i. Det som är bekvämt, och förhoppningsvis varmt så man inte fryser, är det viktigaste.

Alltså, min kanske nu undermedvetna stora önskan, som jag uttryckte som treåring, är att jag skulle haft en syster. Men istället fick jag en bror. Han är rätt jobbig ibland, men det ingår. Han är rätt najs och han kommer rocka den rosa tröjan.

Sov gott, John

Idag var en tung dag, men å andra sidan mycket fin. Dagen började med en bilresa 06:30 till Göteborg med mamma och morbror Lars för att gå på mormors bror Johns begravning. Den var enkel och fin, med fantastisk musik och trumpet till det. Kapellet var ljust och fint. Det var en fin stund – verkligen. Jag åkte inte för att jag stod John väldigt nära, men för det kändes rätt. Det kändes bra för mormor och att få vara där och visa mitt stöd till mina kusiner. Tyngst var helt klart att lägga handbucketten på kistan, nog för jag tänkte otroligt mycket på mormor. Saknar henne så mycket och jag känner så starkt för mina kusiner nu som går igenom samma sorg som jag gjorde för ett och ett halvt år sedan.

Som sen den härliga släkt jag har så hölls stämningen lätt och varm. Vi åkte för mat efter på Hällsnäs Hotell & Konferens för en fantastiskt fin lunch och tårta. Det var så fint där och det var så skönt, på något sätt, att träffa alla igen. Vi ses alldeles för sällan. Tack och lov har jag och vår sida av familjen dragit igång en släktträff till hösten och det kommer bli suveränt. Ser verkligen fram emot det!

Tack igen för en fin dag och jag är så glad för alla fina i släkten. Trots en tung början lämnade jag Göteborg med ett lätt hjärta!

Klicka på bilderna för att bläddra dem i större upplösning

Fujifilm X-A2

Bilder från begravningen

Bilder efter begravningen