Vart tog tanken vägen?

Ni vet nu när mörkret är runt en på tok för många timmar om dygnet så önskade jag att jag hade vart lite mer sådär mysig som typ sitter med tända ljus och ritar i mindfullness böcker eller läser. Jag älskar båda. Rita har jag alltid gillat och när det här med mindfullness böcker explodera så va det lite som att komma till sjunde himlen – LOVE IT.

Men något annat som jag också är sjukt glad över men gör på tok för sällan är att läsa. När jag va yngre tyckte jag det va onödig tid och besvärligt, men om jag däremot hittade en bok som va riktigt bra så kunde jag mycket väl gräva ner mig. Men jag har alltid varit en långsam läsare så det tar alltid en sån hejdundrans tid, vilket inte en sån som jag har tid med…

Samtidigt är jag en upptagen människa (observera hur viktigt jag låter, trots att det inte stämmer…) som inte har tid. Jag är nattuggla och är knappt levande på morgnarna. har så svårt att lägga mig innan kl 22 – finns inte på kartan. Det känns då som att jag inte utnyttjar min tid. Så om jag ska läsa så blir det typ 22:30 en vardag, så när man läst 3 sidor så gungar man med huvudet i sängen, eller tappar den i ansiktet…

Jag påbörjar ofta på böcker och läser dom intensivt i typ en vecka, men det är inte tillräckligt för mig att bli klar med en bok, så sen hamnar den på helan i 3 månader och glöms bort, och när jag då verkligen ska ta tag i det igen så måste jag börja om, vilket är sjukt onajs.

Men jag tänkte faktiskt på det som ett typ av nyårslöfte, att jag ska ge mig mer tid till alla dom mysgrejerna som jag egentligen vill göra, men inte ger mig tiden. Typ som att rita, skriva här, läsa, spela gitarr/ukulele/bas, redigera film, ja, you name it. Hade vart både mysigt och skönt, då jag nästan känner mig stressad över att jag inte gör de sakerna jag faktiskt vill ägna tid åt. Härligt!

Annonser

Älskade mormor

För tre veckor sedan inatt så lämnade min älskade mormor denna verklighet för att anta nästa. Igår var vi på  begravning och den var fantastiskt vacker. Jag gick under en lång tid innan hon lämnade oss och funderade över hur det skulle bli. Hur skulle det bli utan henne att ringa till? Fika med? Hur skulle det bli när hon inte längre kommer på kalas eller till julafton? Jag funderade också mycket över hur det skulle bli på begravningen. Vilka skulle vara där? Vilka färger skulle blommorna ha? Vilka sånger skulle jag få höra? Men den största frågan jag underode över var hur jag skulle reagera? Skulle jag va ledsen? Tappa greppet helt och aldrig vilja något mer?

När jag fick reda på det blev jag självfallet väldigt ledsen och grät, men inte så där mycket som jag trodde. Eller så kanske jag nådde en helt ny gräns. När jag blir väldigt ledsen har jag ofta svårt att prata. Jag gjorde det just på söndagsmorgonen för tre veckor sedan för att jag missade ett lopp som flyttades på tävlingen jag tävlade på. Jag grät hysteriskt. När jag kom hem och fick veta om mormor så blev det där super viktiga loppet plötsligt ganska oviktigt. En helt ny känsla för min del. Men när jag fick höra den tråkiga nyheten hade jag inte svårt att prata trots att tårar strömmade ner från kinderna. Även det en helt ny känsla.

Men jag tror att hur mycket vi än försöker tänka och förbereda oss på en sak lik denna, så kommer vi aldrig veta. Jag var på ett av ”äventyren” för mina konfirmander idag och jag åkte dit med prästen ensam i bilen. Vi pratade just om detta och jag sa att jag försökt göra mig redo för detta, men ändå blev det inte som jag tänkt mig. Jag sa också att jag inte tror vi kan förbereda oss på det och han svarade att det är inte meningen heller. Vi ska inte kunna förbereda oss på det, för oavsett hur mycket vi försöker så kommer vi inte veta. Vi har ju aldrig provat heller att vara utan just den personen. Det spelar inte heller någon roll hur gammal personen är så kommer saknaden ändå vara stor för den har tagit en stor plats i våra liv. Att jag är ledsen är ett tecken på att hon var viktig, hon hade en plats och att jag har minnen värda att behålla och det har jag.

Jag har inga problem av att prata om min mormor eller hela händelsen, mina känslor eller skriva ner det såhär. Jag vill inte skrapa undan det för hon var för bra för att hållas undan. Jag är glad att hon var just min mormor. Hon brydde sig alltid mycket om andra. Ibland så mycket att hon glömde sig själv. Men jag visste alltid att om jag var där, hos henne, så skulle alltid jag vara viktigast, för just då var allt annat oviktigt. Hon frågade alltid om hur saker i livet gick, stora som små. vanligast var helt klart simtävlingar. Hon var den bästa simsupportern och nog fan skulle hon komma och kolla i simhallen om det så var i rullstol – och det gjorde hon. Allt annat var oviktigt, utom den som var där. Man trivs där man behövs brukar man säga, och det var så hon fick mig att känna. Det kändes som hon behövde mig, trots att det kanske var jag som behövde henne mest.

I takt med varandra har hon och jag andats, men nu andas hon inte alls. Jag längtar idag om en dag där vi ses igen. Det finns en plats där vi kan träffas igen och prata om den sista sommaren.

Jag skulle kunna prata om henne i evigheter och berätta om alla fantastiska saker och minnen från julklappsspel och mer därtill. Men det kommer kanske, med tiden…