Det här är Nike

Det här är Nike. Nike är grym, för er som inte vet det.

Första gången jag och Nike träffades var när vi båda hamnade på sommarkurs i flygvapnet år 2017. Det var ingen vänskap så där i första ögonkastet, utan jag var i princip själv i början. Jag klickade inte med någon, utan kände mig ganska felplacerad då i princip alla var yngre än mig. Jag kom dock bra överens med de tre tjejerna jag skulle bo med, vilket var Ida, Melinda och Nike. Super härliga tjejer, tänkte jag, men precis som det är i början så blir det lite stelt till en början.

Efter några dagar av kämpande att känna sig hemma så började jag och Nike prata mer och mer. Vi båda spelade i samma längd-liga, det vill säga vi var klart bland de kortaste på kursen och ofta fick vi nästan småspringa när vi marscherade. Både två, som blev något irriterad på detta (nej, skitsura), slog ihop oss och sa till. Därefter bara flöt det på. Vi båda hade lite speciell upplevelse under denna kursen, vilket gjorde att vi kom närmre och närmre. Vi delade samma känslor och det kändes bra. Jag är tacksam Nike tog sig an att stanna hela kursen, trots att hon inte ville. Hade hon inte gjort det så tror jag inte jag själv hade varit kvar.

Nu står vi här, ett år efter kursen. Vi har inte setts sedan vi kramade hejdå på Blekinge Flygflottilj F 17 i Ronneby den sommaren. Vi har haft et evigt snackande om att se till att ses någon gång. Så klart så har vi inte kunnat upprätthålla vårt inofficiella löfte, men nu tog vi tillfälle i akt. På kort varsel så klart så har vi sett till att ses. Nike kom ner till mig i helgen för att spendera helgen här. Vi såg till att passa på att åka till Helsingör under lördagen för att sedan paddla under söndagen.

Nu har vi bättre lovat varandra att vi ska se till att ses igen och det betvivlar jag inte. Jag är så glad för Nike, och samtidigt så måste jag påstå att jag är imponerad över att vi kunnat hålla kontakten så väl under denna tiden, trots att vi bara umgåtts två veckor av vårt liv tidigare. I och för sig så bodde vi inpå varandra, och när kursen blev jobbig ville man vända sig någonstans, då man inte hade telefon. Tack Nike för du är grym!

 

Hundtjänsstskolan, Marma #2

Ännu en gång fick jag den fina möjligheten att åka upp till Marma Skjutfält för att gå det regionala lägret och fortsättningskursen under vecka 44!

Denna gången varade det bara i 4 dagar, varav 1,5 blev resedagar. Det var oerhört intressant och lärorikt – på denna tiden hann vi nog med nästan lika mycket som vi gjorde en hel vecka i somras! Trots den korta tiden så var det intensivt och fullt av nya saker! Nu fick vi prova på patrullering mer på riktigt, vilket var nytt för både mig och Pekka. Det var riktigt roligt. Sen i ärlighetens namn så var det ganska skönt att ha det kortare nu när det är betydligt kallare på dagarna. Vi hade nästan bara praktiska moment vilket ledde till sena kvällar ute i kylan. Men roligt hade vi!

Hundtjänstsskolan, Marma

Jag har ju vart iväg på en tjänstehundskurs!

För den ovetande så kanske man undrar. Jo, jag har vart iväg men en av mina hundar – Pekka, på en kurs uppe i Marma, utanför Gävle, för att prova på hur det är att vara tjänstehund/patrullhund och därmed förare till det. Fruktansvärt spännande och intressant för den som har ett intresse av att träna med hundar, och verkligen något jag rekommenderar.

Under den vecka vi hade så fick vi ha hundarna i bas, prova ljudövningar, simpelt sök, sova ute i fält – dvs i tält 20 och massa annat. Det som jag uppskattade mycket med detta lägret som inte F 17 hade var just att man hade ju alltid med sig en kompis! För hunden är man som en gud och hunden blir alltid glad av att se en, vilket är så härligt!

På resan upp så hade jag och Pekka 8h och 40min tåg och buss, 70 mil upp i Sverige med packning – på egen hand. Dessutom hade Pekka aldrig åkt tåg, eller buss för den delen så det skulle bli ett spännande moment. Men som nästan väntat så hade han inga problem med det utan mest var det nog jag som var nojig över att han skulle må dåligt, skälla eller vilja hälsa på folk. Inte minst bli toanödig mitt i allt. Men det gick strålande. Som den sällskapssjuke working kelpie han är så ville han självklart upp i sätet och sitta i knäet, leka och slicka på mina händer. Men med jämna mellanrum somnade det stackars livet och jag hade några lugna stunder. Jag tyckte inte resan tog så långt tid just för att man hade fullt upp med hunden, men gött trött var man när man kom fram.

Sakerna vi fick prova på var väldigt besic då det är en kurs som i princip vem som helst och vilken hund som helst ska kunna gå på. Men många moment var inte svåra för Pekka, vilket var skönt, men det var nytt för mig så jag lärde mig mycket med en hund som redan kan mycket! vilket underlättade för mig. Samtidigt fanns det massa nytt för hunden också, jag menar alla dofter, allt nytt att titta på, massa nya människor och hundar runt om. Sen är inte Pekka heller van vid att bo i hundstall, utan sova mitt i en dubbelsäng. Han har vart i stall förut men det tåt att räkna på en hand med bara två fingrar, i princip.

Jag märkte också att när vi kom dit så var det full rulle på Pekka, han skulle lukta och se på allt. Han drog massor i kopplet så jag fick ha handskar till sist. Han är trots allt ganska stor, och det är inte jag. Men med tiden så taggade även han ner. Hittade sina hundkompisar till och med och när vi närmade oss slutet på veckan så var det inga större problem att vara ute och gå utan han gick så fint och drog inte alls på same sätt. Nog för allt kanske inte var så nytt längre, men även för att huvudet gick på 110% genom hela veckan och att han var trött. För trots att alla praktiskt delar på lägret var ganska lätta för en hund i Pekkas storlek och form, så jobbar nosen och huvudet hela tiden så det stackars livet var ju som helt utslaget när han fick sina pauser. Han gick och la sig i mitt knäa på kvällarna och när vi låg ute i bas.

Vi fick också upp nya ögon för spår. Något som Pekka inte gjort innan så det var nytt för oss båda. Jag själv har aldrig riktigt vart så förtjust i det utan gillat mer sök som han håller på med med mina föräldrar. Men redan efter första spåret så uppvisade Pekka en viss talang för det, och jag måste få skryta och säga att jag var ganska imponerande jag med. Vi fick en hel del beröm och fick prova längre spår. Det längsta raka vi gick var ca 120m och längsta med vinklar var ca 50m.

När vi nu kommit hem så har vi nog fått en lite närmre relation och vi har provat spåra lite mer. Jag har verkligen fått upp ögonen för detta mer och skulle gärna prova mer. Om det är något jag skänker mitt liv till vill jag inte svara på nu, haha, utan en tiden kommer. Ha det bra!

Swedish Air Force

Jag har nu spenderat 2 veckor på Blekinge Flygflottilj F17 och lärt mig massor inom flygvapnet. En kurs som var betydligt mer krävande än vad jag väntade mig.

Jag, som tränar mycket, trodde inte det skulle bli tufft fysiskt och det var inte så farligt heller. Dock garn jag nu dragit med mig problem med minst ben för att kängorna var verkligen ingenting för mig och nu har jag en del ont. Grejen är ju den att du verkligen inte får blanda civila kläderna med uniform. Sen får du inte heller gå utan uniform på området utan vidare, då det är skyddskläder. Så det var bara att bita i det sura äpplet och ha på kängorna.

De var inte stenhårda, vi pratar liksom inte om USAs flotta, det är Sverige vi är i. Men dom var hårdare än jag vänta mig att det skulle vara en sommarkurs. Men de var noga med att uniformen skulle vara rätt, mössa på, mössa av, inte keps – utan mössa. Tyst och släkt utsatt tid, annars en insparkad dörr. Sopor dom inte tömdes slängdes på golvet och tider skulle hållas. Annars – gör om gör rätt helt enkelt.

Allt det där irriterande mig till stor del. Och när jag insåg att jag ingen kunde marschera med minns korta ben och fick ont då var det mesta mest besvärligt. Det var ingen jobbigt fysiskt egentligen, utan mentalt. Där var så många tillfällen där jag kände mest att jag skiter i detta och åker hem. Det kändes liksom inte värt två veckor av ens sommarlov. Men samtidigt lärde jag mig mycket, så nu i efterhand är det svårt att säga om jag ångrar det. Jag gör förmodligen inte det, men om jag vetat att det skulle bli så tufft mentalt så hade jag nog avstått.

Däremot fick jag en del nya vänner och jag bodde i ett superbra rum där vi umgicks och kom överens på ett bra sätt, vilket förmodligen blev det som gjorde att man blev kvar.

Vi fick många intressanta studiebesök. Besök som man antagligen aldrig skulle ha möjlighet att göra om man inte gått kursen. Även se planen på nära håll, röra och åka. Det var speciellt! Sjukvård lärdes ut, excercis, hur allt fungerar basic och massor av annat. Vi sköt med vapen. Vi byggde förläggning, sov på granris och i vindskydd. Vi körde 4h capture the flag på stort skogsområde med spanare, prat via radio och ansiktsmålning, vilket va lite ballare än i skolans gympasal. Tack vare denna kursen lär jag ha mer koll till nästa kurs i Marma!

Tack för en lärorik kurs och för det förtroende som gavs!