Visa uppskattning & ge beröm

En sak som vi alla nog kan vara ganska överens om är att vi människor är fruktansvärt dåliga på att visa uppskattning och ge beröm – både för saker, händelser, men också till varandra. Om det är något som får mig personligen att bli riktigt glad så är det att få uppskattning. Att få känna att jag betyder något och fyller en plats som är tom om jag inte är där. Det finns ingenting som är mer tillfredsställande än att känna sig behövd. Tyvärr har det nog blivit lite av ett problem i längden för mig personligen, men det är en annan historia.

Med detta sagt så tänker jag numera sätta upp ett mål för mig själv. Eftersom jag bara är människa och förmodligen alldeles för upptagen med mig själv för att komma ihåg det tillräckligt ofta, så börjar jag lätt. Minst en gång i månaden ska jag ordentligt berätta för en annan person som jag genuint uppskattar och bryr mig om. För att göra det lite mer avancerat för mitt ego så tänker jag även försöka skriva en gång i månaden här om den jag uppskattar. Dock skulle då detta också kunna vara en offentlig person, och inte bara familj och bekanta.

Likt miljöproblemen så kommer inte folk börja visa mer uppskattning bara för att jag börjar göra det. Bara för att jag väljer bussen ur ,miljösynpunkt gör inte andra det. Men någonstans måste man ju börja, och förhoppningsvis så kommer den personen som får uppskattningen en lite bättre dag.

Jag börjar nu. Har du visat uppskattning? Om inte, se till att släppa ditt ego i två minuter och gör det. Skicka ett sms, snap eller om du till och med vågar – ring. Lycka till.

Precis som du vill, mormor

Ännu ett år har gått. Idag är det två år sedan du lämnade jordelivet. Inte en dag passerar utan att jag tänker på dig. Jag saknar dig massor, men verkligen på rätt sätt. Jag kan verkligen inte bli arg eller ledsen när jag tänker på dig. Jag kan bli ledsen av saknaden, men så fruktansvärt glad över alla minnen. Jag kan inte vara nere när jag tänker på dig. Jag lever bland moln och kan omöjligt sluta le för mig själv – även i skrivande stund.

För er som inte vet vem min mormor är ska veta att hon var en grym kvinna. Stillasittande, men rapp i orden. Alltid glad, med betoning på alltid, då jag aldrig påträffat henne i annat tillstånd. Utom de sista gångerna på sjukhuset. Hon ville nog ej visa det, men hon var ärligt, och jag uppskattar det.

Vänta! Några gånger har hon varit lite bitter… Varenda gång vi spelade julklappsspelet så blev hon alltid fast bestämd att hon skulle ha ett visst paket. Det hade hon bestämt och gud nåde den som inte följde hennes tankebana. Näst sista julen så satte hon på sig tomteluvan, rulla fram rullstolen till bordet, var ytterst fast bestämd att hon skulle ha ett visst paket. Hon visste självfallet inte vad som var i. Faktum är att hon visste inte i ett ända, för hon var den ända som hade lyxen att slippa köpa något. Mamma köpte dubbla istället. Däremot så var hon fullt övertygad om att där fanns morgontofflor i ett av dessa paket. De skulle hon ha, så var det bra med det. Självfallet var det inte morgontofflor, men det tyckte hon att det lika bra kunde vara. Vi skratta något hysteriskt när någon tog paketet och hon gav blickar som kunde döda på denna någon. Hon var inte lika road alltså.

Gå över ängdernas vissna detaljer, och finn mig inlindad i filt.
Skrik tills jag hör dig om döden nu stör dig,
men du gör precis som du vill.

Varje gång skapade sommaren, en plats för dina ben att gro igen.

Men nu ska allting skrivas om, du springer inte mer.
Det finns en plats där vi kan träffas sen, och prata om den sista sommaren.
Men tills dess ska jag skriva om allt som sker.

Nu nalkas våren, har ingen att gå med, och du gör precis som du vill.
Nu vandrar åren, har ingen att gå med, och du vandrar runt som en vind,
Precis som du vill.

Vila bland skogarnas drömlika grönska, med solen som band runt din hals.
I takt med varandra, har du och jag andats, men nu andas du inte alls.
Varje gång skapade sommaren, en plats får våra ben att gro igen.
Men nu ska allting skrivas om, vi springer inte mer.
Det finns en plats där vi kan träffas sen, tala om den sista sommaren.
Men tills dess ska jag skriva om allt som sker.

Nu nalkas våren, har ingen att gå med, och du gör precis som du vill.
Nu vandrar åren, har ingen att gå med, och du vandrar runt som en vind.
Precis som du vill.
Precis som du vill.

Och visst finns det gånger jag tror att jag ser dig,
Men jag vet precis vart du är.

Nu nalkas våren, har ingen att gå med, du gör precis som du vill.
Nu vandrar åren, har ingen att gå med, du vandrar runt som en vind.
Precis som du vill.

SpotifyYoutube

Grattis Pappa

Idag ägnar jag extra uppmärksamhet till min kära pappa. Idag fyller han 53 år, och inte en dag äldre.  Först, ett stort grattis på din dag. Du kanske inte firar den speciellt, men jag tycker den är viktig. Hoppas den blir helt fantastisk. Jag hoppas verkligen också att du gillar din present – att vi ska till Göteborg och se våra favoriter! (Buskis för er som inte vet, och vet ni inte vad det är så ta för fan reda på det.)

Men jag skulle också vilja passa på att be om ursäkt. Be om ursäkt för att jag uppmärksammar dig alldeles för lite. Du är lite en typisk pappa som ser det mesta ganska svart och vit, dricker ditt kaffe på morgonen och ska bygga allt på egen hand. Ibland tror jag att du tror att du är fantomen, för du bygger, jobbar, tränar, släcker bränder och vet bäst. Det du dock missat är att du har endast rätt när jag också har det – eftersom jag alltid har rätt.

Vi har en sån där typisk far och dotter relation. Att argumentera med dig är som att snacka med en spegel. Jag får precis samma svar som jag själv hade gett. Oftast i alla fall. Vi är mega lika – skit dåliga förlorare, är inte långsinta, men ge fan i att reta upp oss för stubinen är kort. Vi båda älskar att träna, vara aktiva och vägrar be om hjälp. Ibland tror jag att jag också är fantomen och lever som att jag skulle haft 30 timmar per dygn.

Ibland önskade jag att du hade kunnat se dig själv ur mina ögon, för jag tror inte du själv vet hur bra du är. Även om du inte är fantomen så är du det för mig, en förebild. Jag vet att du skulle sätta allt åt sidan för min skull, och någonstans tror jag du vet att jag hade gjort detsamma. Du är enormt viktig för mig, men jag säger aldrig det. Jag är ju lite som du och vågar inte visa mig svag – gråta inför folk, säga att jag älskar dig eller behöver hjälp. Men ibland behöver jag hjälp och då finns du alltid. Jag vet det, och jag är  så tacksam för det. Jag skulle aldrig tvivla på dig, för jag vet att du tror stenhårt på mig. Då ska jag också göra det för dig!

 

 

✔️ Snorkla med sköldpaddor

I dig var detta något som var helt oplanerat. Tanken var inte att vi skulle snorkla med sköldpaddor – eller inte min tanke. Men mamma hade haft det i tanken hela tiden, och det gjorde hon förbannat bra. Jag vet jag säger det ofta – men vilken grej!

Jag är ju inte den som är den (eller den andra) men en annan har ju en viss känsla för det här med vatten, och att då kunna dyka ner på dessa 20ft till botten för att vara centimeter från vilda havssköldpaddor är rätt så jätte coolt. Sköldpaddorna höll sig relativt nära botten, där även ett gäng dykare med tubor var. Och jag. Coolt.

Men vi åkte ut på förmiddagen med en trevlig ung guide som hade varit AuPair till en svensk familj tidigare. Denna familj bestod bland annat av små barn, så det hon hade tagit med sig från svenskan var fantastiskt nog rumpa och snippa. Priceless. Hon tyckte också det var fruktansvärt roligt att vi hade ord som kiss, slut, bra, fart, kock och sex. Så nu kan hon några fler svenska ord. Roligt.

Får ni någonsin möjligheten att snorkla eller fridyka med endast en snorkel och cyklop – gör det. Det är en riktig upplevelse, så nära och så påtagligt. Oavsett om man vill se vilt havsliv, bada, dyka, samla snäckor eller bara skryta för andra turister hur djupt man kan dyka, så är detta något utöver det vanliga.

 

✔️ Cykla över Golden Gate bron

Idag har dagen varit svettig, blåsig och fantastisk. En ny sak kan jag nu bocka av på min bucket list – att cykla över Golden Gate bron.

Till att börja med så var dagen relativt blåsig och molnig, men det var nästan perfekt väder för cyklingen. Sol är alltid trevligt, men det hade blivit väldigt varmt. Sen hade det kunnat blåsa något mindre, men inte något som störde mig. I alla fall så började vi turen genom att följa en karta där cykelturen gick igenom de finare delarna i San Francisco. Vi cyklade förbi Painted Ladies. Riktigt charmiga hus. Vidare cyklade vi över både upp och ner för alla dessa backar som staden erbjuder. Det var mest uppförsbacke – eller så bara kändes det så. Jag låter flitigare om vi säger det var fler uppförs i alla fall!

Närmre och närmre kom vi, och efter ett tag kunde vi se bron på håll. Det kändes faktiskt lite overkligt då det är en bro som man sett i diverse filmer, bilder, videor, tavlor, you name it. När vi väl skulle cykla över tog det mer tid än det behövt! Enormt mycket folk som gick, bilder skulle tas, utsikten skulle kollas – men det var det värt. Pappa gnällde lite på att jag fotade alldeles onödigt mycket, men när vi cyklat på halva bron började han stanna i stället för att peka på både det ena och det andra. Det var härligt!

Utsikten behöver jag nog inte berätta var fantastisk, men jag gör det ändå – vilken grej! Skulle ni nu råka vara i San Francisco så missa för tusan inte att ta er över bron antingen till fots eller på cykel!

När vi väl kommit över bron så kom vi ganska snart till Mill Valley där vi stannade och käkade glass på Lappert’s Ice Cream. Smaker i alla dess former som gjorde att smaklökarna dansade och att man tyckte synd om sig själv för vi inte hade deras glass hemma i Sverige. Lite senare cyklade vi vidare genom den otroligt fina naturen och kom till sist till Murir Woods. Mer om det i ett annat inlägg. Men fint var det!

Sedan tog vi oss tillbaka till San Francisco för att ta färjan tillbaka till Pier 39. Vi ledde tillbaka cyklarna över de sjuka backarna och lunkade sedan vidare till hotellet där vi somna direkt. Sov gott gjorde vi vare sig vi ville eller inte. Vi hade ju trots allt cyklat till och från i mer än 8 timmar. Heja oss!

 

Har jag en syster?

Nu ska ni få höra om en händelse som egentligen inte alls hade skämt ut mig om jag inte delat med mig av det. Men jag skäms något enormt och blir samtidigt otroligt arg och besviken på mig själv. Men inte bara på mig utan även på hur fördomar är utformade. Vi har på många sätt passerat stadier där vi haft olika stämplar på varje kön. Men ändå så gjorde jag som jag gjorde och jag kan inte uttrycka nog hur mycket jag skäms.

Min lillebror slutar nian imorgon och ska börja på gymnasiet. Jag ville därför köpa en liten ”examenspresent” till honom. Fantasilös som jag är gällande presenter så ringer jag till honom och drar till med en lögn att jag ska köpa present till min vän Jacob, och frågar vad Viggo tycker passar. Han satte in sig i det ganska väl, jag ger förslag. Han nämner själv att han tycker vissa rosa tjocktröjor kan vara snygga, när jag frågar villa färger han gillar på kläder. Jag, något förvånad, säger ”jaha!” Varav Viggo svarar: jJ, vadådå? Det finns väll ingen speciell färg för olika människor? Jag svarar: Nej, absolut inte. Det har blivit rätt inne och det är jäkligt snyggt!

Jag letar vidare i butiken och hittar en hood på avdelningen avsedd för kvinnor. Klar rosa, inte för ljus och inte för mörk. Jag säger till Viggo att jag hittat en rätt snygg rosa hood och han skämtsamt säger att han tycker jag ska köpa den till honom för han vill ha den. Han menar att han vill ha den, men med skämtsamt menar jag att han ”vet” att jag inte letar till honom.

Där satt den! Den köper jag och går till kassan. Eftersom jag tidigare nämnt för butiksbiträdet att den inte är till mig så frågar hon om det är en present och vem som ska få den.

Här, mina vänner…

Här blir jag av någon förmodligen alldeles för dålig anledning kluven och säger att det är mitt syskon. Jag hör hur fel det låter och rättar mig.

Men jag rättar helt jäkla fel och säger att det är till min syster.

Grejen är ju att jag har ingen syster, aldrig haft. Varför säger jag då så?

Med väl lögnen ute så fortsätter biträdet och frågar om hon fyller år. Jag säger att hon ska sluta nian och börja gymnasiet och att jag ville köpa en mindre present. Biträdet frågar vad min syster ska börja för linje. Jag svarar att hon ska börja på el-programmet (för det ska min bror). Biträdet säger att det är coolt och att hantverkarebranchen behöver mer kvinnliga. Jag svarar otroligt generat att jag håller med.

Väl påväg ut från butiken så skäms jag. Ingen vet att jag ljög men jag blev så fruktansvärt arg på mig själv hur i hela friden det kan vara så inpräntat i oss att vissa kläder eller färger tillhör ett visst kön. Å andra sidan tror jag i ärlighetens namn att mitt antagande om att biträdet skulle se konstigt på mig var pga att tröjan var från dam-avdelningen och det bör biträdet veta. Hade någon annan frågat vem tröjan var till hade jag svarat min bror, för färgen är inte problemet. Jag var nog mest rädd att bli dumförklarad.

Men oavsett vilket, för jag vet inte, så blev jag ändå så irriterad på mig själv. För jag vill själv anta att jag inte har sådana underliggande antaganden, men jag kanske har fel? Jag hoppas det verkligen inte, för det spelar ingen roll vad man klär sig i. Det som är bekvämt, och förhoppningsvis varmt så man inte fryser, är det viktigaste.

Alltså, min kanske nu undermedvetna stora önskan, som jag uttryckte som treåring, är att jag skulle haft en syster. Men istället fick jag en bror. Han är rätt jobbig ibland, men det ingår. Han är rätt najs och han kommer rocka den rosa tröjan.

Sov gott, John

Idag var en tung dag, men å andra sidan mycket fin. Dagen började med en bilresa 06:30 till Göteborg med mamma och morbror Lars för att gå på mormors bror Johns begravning. Den var enkel och fin, med fantastisk musik och trumpet till det. Kapellet var ljust och fint. Det var en fin stund – verkligen. Jag åkte inte för att jag stod John väldigt nära, men för det kändes rätt. Det kändes bra för mormor och att få vara där och visa mitt stöd till mina kusiner. Tyngst var helt klart att lägga handbucketten på kistan, nog för jag tänkte otroligt mycket på mormor. Saknar henne så mycket och jag känner så starkt för mina kusiner nu som går igenom samma sorg som jag gjorde för ett och ett halvt år sedan.

Som sen den härliga släkt jag har så hölls stämningen lätt och varm. Vi åkte för mat efter på Hällsnäs Hotell & Konferens för en fantastiskt fin lunch och tårta. Det var så fint där och det var så skönt, på något sätt, att träffa alla igen. Vi ses alldeles för sällan. Tack och lov har jag och vår sida av familjen dragit igång en släktträff till hösten och det kommer bli suveränt. Ser verkligen fram emot det!

Tack igen för en fin dag och jag är så glad för alla fina i släkten. Trots en tung början lämnade jag Göteborg med ett lätt hjärta!

Klicka på bilderna för att bläddra dem i större upplösning

Fujifilm X-A2

Bilder från begravningen

Bilder efter begravningen