Ditt Livs Affär – Fredrik Backman

Idag ligger jag hemma och är sjuk. Jag läste äntliga ut Dagboken ifrån imorgon igår och skulle nu anta en ny bok. jag ville läsa en kortare så att jag skulle bli klar snabbt efter att den tidigare nämnda tagit långt tid. det blev en mycket kort bok, så kort att jag till och med läste ut den på samma dag. Ovanligt för mig.

I december 2015 så slogs Sverige av premiären av Fredrik Backmans storsäljare En man som heter Ove och alla älskade den. Även jag, för övrigt! Läs recensionen här.

Men i december 2017 kom Backman med en ny novell i förmån för barncancerfonden som heter Ditt Livs Affär. Denna har jag nu läst och den bör alla läsa. dels för budskapet i boken som är väldigt härligt på något sätt. Är man redo att bli bortglömd och raderad för någon annans skull? Och är verkligen alla lika mycket värda?

Den utspelar sig mycket välkänt i Helsingborg, och jag kan relatera till flertalet platser, då jag själv varit där. Exempelvis Kullaberg, The Tivoli, färjorna eller varför inte vägen jag pendlar till jobb på varje dag – 111:an. Det handlar om en cancersjuk, framgångsrik och något självisk man som kör som en dåre och möter en kvinna i en grå stickad tröja. Han möter också en femårig flicka på sjukhuset som också har svår cancer. Han tittar även på sin väldigt olike son när han jobbar i baren på The Tivoli. men han kanske inte är så självisk?

Gillar man En man som heter Ove och sättet den är skriven på kommer man älska denna också. Skriven på samma, något nonchalanta och mörka sätt, men med värme och kärlek ändå. Imponerande.

En bok på 77 sidor som ger en lite mer uppskattning till livet och en slant till Barncancerfonden. Här hittar du den på Bokus.

9789137152622.jpg

Designa ditt eget barn

Vetenskapen har ju fått ett jäkla uppsving de senaste decennierna, och värst är ju de senaste åren. Det går bara fortare och fortare, vilket är otroliga framsteg på många sätt för vår stackars mänsklighet. Men vart går gränsen för vad som är okej?

Etik är ett ämne jag hade kunnat diskutera oändligt länge. Det som gör det ännu bättre är att det finns otroligt många ämnen inom det också. Men nu skulle jag vilja belysa vår fantastiska vetenskap som har klurat ut hur man kan designa sitt eget barn. Är det bra? Eller?

Jag tänker att det är suveränt att vi – närmare bestämt människor med otroligt hög IQ till skillnad från en själv, har kommit fram till detta. Tänk att alltid kunna se i förväg hur ett barn kommer bli. Detta gör att man exempelvis kan förbereda föräldrar på om barnet skulle ha vissa behov eller behöva speciell hjälp. Ja, egentligen hade man ju till och med kunnat välja bort barnet och skita i det för att det saknar en arm eller två.

Men alltså nej. Nej, det är ju ändå inte okej.

All cred till dessa intelligenta människor som kommit fram till detta, men någonstans måste vi dra en gräns. Att välja bort ett barn på grund av funktionsnedsättningar eller funktionshinder ska ju ha en otroligt bra anledning. Skulle vi sedan tillåta det på ett större plan så hade folk börjat designa dem efter hudfärg, hårfärg och ögonfärg, och var fan är vi på väg då? Nej, jag tycker det låter helt fruktansvärt.

Å andra sidan kan man då ifrågasätta om ens abort är okej, men det skulle jag vilja presentera som en annan etisk fråga som vi får diskutera närmre längre fram. För här syftar jag på det faktum att gå in och ändra i generna eller DNA för att få barnet så som man önskar. Med andra ord var det inte bra nog till en början, och då kan jag ju tycka att man kan börja ifrågasätta om man verkligen är redo att bli förälder.

Jag tycker det är kanon att man i förväg kan se problemen och förbereda de blivande föräldrarna på det, för tro jag det att det är jobbigt att få beskedet att barnet inte är friskt när man precis klämt ut ungen och har den i näven. Där och då kan det kännas som ett misslyckande eller fel – vad vet jag. Men det är nog ett tufft besked att få oavsett, men om man då kan få det innan så underlättar det nog en hel del för många.

Det jag vill komma till är att barnet själv i fråga har inte valt att bli som det blivit. Och visst, om man är inom gränsen för att kunna göra abort så är det kanske okej. Men det här med att designa om…alltså hade jag fått höra det i efterhand av mina föräldrar så hade jag nog inte jublat. Hade de räddat mig från en livshotande sjukdom – kanske. Ändra på mitt fysiska jag – nej, absolut inte. Visst kan man tycka att det kanske inte är ett värdigt liv att leva om man inte kan gå eller kanske ens prata och tänka själv. Men är det verkligen någon annans beslut att ta? Bara för att någon är exempelvis utvecklingsstörd så betyder inte det att den personen tycker det är ovärt att leva. Hens liv kan kännas hur bra som helst – det vet ju ingen annan. Då skulle man bara bespara sig själv besvär, men det anser jag inte vara en speciellt bra anledning faktiskt. Själviska är vi tillräckligt mycket. Det behövs inte mer.