Jag saknar dig, Elin

Den tredje augusti begav sig min bästa vän Elin på världens resa till Australien för att vara AuPair hos en familj i Melbourne. Hon ska vara borta ett år, men vara AuPair sex till nio månader, för att sedan resa till nästa augusti. Inte alls avundsjuk…

Men det var inte därför jag skriver detta. Jag skriver detta egentligen bara för att uppmärksamma hur bra Elin är och hur mycket jag kommer sakna henne. Elin är ju då en av mina absolut bästa vänner, för er som inte visste. Elin är ett jäkla kap också, hon fattar bara inte det själv – både som vän och flickvän, guys.

Ett år är ändå länge, och så som mitt senaste år har sett ut så blir det högst troligt en utmaning att vara utan min käre vän. Det är inte ett dugg synd om mig, det är inte det jag vill uppmärksamma, men hur viktig hon är för mig. Men också hur väl värd hon är ens tid. Jag vet att Elin alltid finns redo vid telefonen om det skulle vara något – även om det är på andra sidan planeten och en helt annan tidszon. Jag vet det, för jag hade gjort samma.

Efter en tävling för ett par år sedan så berättade mamma något för mig på kvällen. Jag och Elin var väldigt bra vänner även då, men inte riktigt som idag, Men redan då syntes vänskapen väl, och på tävlingen hade Elins mamma vänt sig till min mamma och sagt att Jag tror de är sådana som kommer vara vänner livet ut. Det tror jag med. Jag tror aldrig att vi bråkat – samtidigt kan det vara nyttigt för många relationer. Men vi behöver inte det. Absolut finns det gånger som jag tyckt Elin varit lite tjurig i bassängen, och jag är helt övertygad om att hon känt minst detsamma om mig, för jag kan vara förbannat tradig ibland.

Jag önskade verkligen att Elin kunde se henne som jag ser henne. Eller som bara andra ser henne, för jag tror ingen ser illa på henne. För er som inte känner henne – jag tror inte ni förstår hur bra hon är, för det gör inte hon själv. Om jag kunde så skulle jag ge henne världen, och inte ens det hade varit tillräckligt för att visa den uppskattning jag känner. Hon förtjänar allt det bästa, och ibland kan jag tycka att jag inte är bra nog för henne. Jag hoppas så klart att hon uppskattar mig på samma sätt, men hon är en 12 av 10. Det blir inte bättre, och att jag får vara en del av hennes liv, ta del av hennes viktigaste händelser är mer än väl för mig.

Jag önskar ju henne självklart livets resa och upplevelse, även om jag gärna hade hhaft henne här. Hon får minsann se till att ha mycket att berätta när hon kommer hem, och ännu fler bilder att visa! Jag vill veta så mycket att jag kan känna att jag var där!

Jag? Gudmor?

Okej, såhär:

Min fina, fina, fina bästa vän Josephine och hennes Andreas väntar sitt första barn. Imorgon. För cirkus två veckor sedan blev jag och Jossan äntligen redo att ses efter alldeles för många misslyckade bokningar. Hon hade en överraskning. Jag med, men min var en liten, billig ask från Hawaii. Hennes var fyra A4-sidor.

Som den otroligt långsamma läsare jag är frågade jag om jag verkligen skulle läsa det, varav Jossan svarar att jag måste för att hon kan inte säga det. Gött orolig man blir då… I alla fall var det inte så farligt, för rubriken var Heidi med ett hjärta. Så illa kan det väll inte vara då?

Jag matade mig igenom texten med tålamod och hjärtat i halsgropen. Dels för att jag undrade var i hela friden detta skulle leda, samtidigt som jag blev så otroligt rörd av hennes fina ord. Hon berättade om vår tid på grundskolan och vem kunde tro att vi skulle stå här, dagen när jag klev in i hennes klassrum som ny elev. Hon skrev också om hur vi sakta tappade kontakten när vi kom till gymnasiet, men någonstans försvann den aldrig. Den dagliga kontakten minskade, men absolut inte kvalitén. Josephine var en av de första jag berättade om min tuffare tid i höstas, över en fika. Då hade vi inte setts på över ett halvår, knappt pratat. Det var också då hon berättade om nyheterna om tösen som väntas nu. Detta var i vecka sex, och de som visste var familjen. Och jag.

Längre ner berättar Jossan hur allt det här med barn gör att man börjar fundera mer över framtiden. Hur ska man nu leva? Hur vill man uppfostra sitt barn, och hur vill man kunna vara en god förebild? Hur ska ens barn ha det? En sak var tydligen väldigt uppenbar för Jossan och Andreas. Mindre för mig, men jag grät som ett barn när jag läste det. Att om det är något som deras barn ska ha med sig i livet så är det en Heidi. Att alla borde ha det, och därför fick jag frågan om att bli detta älskade barns gudmor.

För er som är det – vilken grej! För er som inte är det – jag hoppas ni får känna den stoltheten en gång! Jag är så tacksam, glad och otroligt hedrad. Detta är utan tvekan något av det finaste jag fått i hela mitt liv, och jag kommer vårda det därefter, Jag känner ett ansvar och en uppskattning som är utanför mina tidigare förväntningar. Jag kan omöjligt beskriva det i ord, så även om jag skriver detta nu så är det långt ifrån nog vad jag menar. Jag kan inte förklara, och det är min ända förklaring. Men en sak är jag jävligt säker på – fan vad bra jag tänker göra detta.

Jossan och Andreas hade dock ett krav…jag får inte komma för sent till dopet. Fullt möjligt att det är något jag skulle kunna göra som den tidsoptimisten jag är, men tro mig, inte denna dag!

 

P.s Vill också poängtera hur jäkla nervös jag är. Alltså om ni inte löste det överst så är tösabiten beräknad tills imorgon. Imorgon. Andreas har fått direktiv av mig att ringa dirr om något händer. Jag är förresten ledig imorgon också, passande nog.

Bye Elin!

Om mindre än en vecka ska Elin göra livet resa och åka till Australien för att vara AuPair. Detta krävde såklart en sammankomst suprise edition! Jag och Maja satte oss ner på tok för sent för att planera ihop detta. Vi hade sånt klabb med att få loss Elin. Hon jobbar på ICA och skulle ha sin sista helg just denna helgen. Hon skulle till och med jobba mellan kl 15-22 och alltså ha stängning tillsammans med Matilda. Men detta fungerade ju klart inte så vi kontaktar Elins föräldrar för att de ska begära Elin ledigt från ICA. Enligt Matte skulle detta bli ett spännande projekt då de sällan släpper loss folk. Men ack så fel (tack och lov). ICA tyckte detta var skitroligt så de går med på att hålla detta hemligt för Elin och sätter in en ny i schemat, som Elin kan se, men de plockar ej bort Elin. Detta skapar klart förvirring hos Elin, och jag vet inte hur mycket jag hört henne säga den senaste veckan at hon inte fattar varför de står två som ska ha kassa-stängning för de är de ALDRIG annars!? Korkad jag är så kan jag inte hålla mig för skratt, men Elin är lika väck så hon misstänker inget!

Väl denna söndag så åker min pappa hem till Elin med skåpbilen, Elins föräldrar sätter på henne en ögonbindel så att hon inte ska se vems bil hon sätter sig i. Pappa kör en runda utan ett ljud och Elin fattar ingenting. Efter en stund kommer de hem till mig, där vi andra har ställt ironin parasoll, jalanger, ballonger, snacks och mycket mer. Vi möter bilen ute på gatan och hon blir så överaskad! Dock säger hon när hon får av ögonbindel att hon tyckte väll det luktade mig och mina hundar i bilen….

Dagen var helt fantastisk och vi spelade kubb, badminton, sällskapsspel, gick till havet och badade och sackade skit. Vi tävla ven i 24K där sommarens härligaste bild helt klart kommer ifrån – se längre ner. Sedan tände vi jerlang-lyktor och satt med filtar. Vi höll på länge – så länge att Simon hann åka och jobba på eftermiddagen för att sedan komma tillbaka åtta timmar senare! Vi hade riktigt rolig, och det tror jag Elin också hade.

Tack till alla som kom, trots relativt kort varsel och strul med allas jobb. det är så roligt att så många ändå ville komma för ett hejdå. Tack till Elins föräldrar som hjälpte oss, tack till pappa som körde och hämtade henne, mega-tack till ICA Kvantum i Höganäs som ville hjälpa oss att lura Elin. Såklart även ett tack till Elin för att du ger oss massa goda anledningar att ge dig detta. Det är du väl värd och vi kommer sakna dig mest.

Och till dig Elin – ta hand om dig. Du är bra, fantastisk faktiskt. Du kommer aldrig behöva göra något för att duga, för det gör du redan. Jag saknar dig redan.

It’s a girl!

Gender Reveal – Josephine & Andreas

Inte trodde jag att jag skulle stå här, när jag gick in första skoldagen på Bruksskolan, 9 år gammal i klass 5B, efter att ha bytt från en privatskola. Jo visst trodde jag att vi alltid skulle hålla ihop, livet ut. Åtminstone på högstadiet. När vi sedan nådde gymnasiet så blev det inte lika stark kontakt, tyvärr, men nu efter den tiden så har vi hittat tillbaka. Nu känns det som att där aldrig var någon dipp, utan vi höll ihop hela tiden. Jag vet att jag alltid kan ringa om det är något, vilket jag är så tacksam för och uppskattar otroligt mycket.

Nej, inte trodde jag för snart 10 år sedan att jag skulle stå i ditt vardagsrum och se på när du och Andres spräcker ballongen som avslöjar könet på det barn ni väntar. Trots att det inte är jag själv, så är det en så mäktig känsla. Vilken grej! Jag kan inte heller uttrycka nog hur hedrad jag är att jag fick möjligheten att komma och dela denna enormt stora stund. Även om jag är stenhård på utsidan så måste jag erkänna att det minsann höll på att brista där en, två eller femton gånger.

Ja, jösses, tro mig att jag alltid kommer att finnas där när du är trött på ungen – jag ska lära den tösen allt jag kan! Dock bytar jag inte blöjor, det är fan din skitgöra. Jag ska bara vara den där otroligt jobbiga, men svincoola, ikke-biologiska moster. Ni blir inte av med mig!

Jag hejar på er två – ni kommer bli grymma! Älskar dig, Jossan.