Oplanerade planer

Dagen var dåligt uppfylld med planer men dom vanligt lyckades jag fylla den ändå – tack och lov. Dagen inleddes med jobb som vanligt där jag tränade mina vuxensimmare. Tyvärr var de inte så många, men bonusen var att jag kunde hoppa i och simma med dem!

Idag har det faktiskt även varit Höganäs Halvmaraton som sedan förra året blivit lite av en folkfest i vårt lilla samhälle. Över 900 startande, och hela Höganäs på plats för att titta. Jag själv vimlade till Hallå Höganäs (tidningen jag jobbar på) och stötte på ett helt gäng människor som vallfärdat till vår lilla ofta för att dumt nog utsätta sig för detta fruktansvärt ansträngande lopp. Vi andra hejade glatt på med ett glas bubbel i näven!

Senare mot eftermiddagen stod jag för största gången på väldigt länge utan planer. Vissa tänker att jösses vad skönt, nu ska jag bara ägna mig åt mig själv och mina dumheter men som den icke-bekväm-med-att-göra-ingenting-människa jag är så var jag såklart tvungen att leta upp någon som kunde roa mig de återstående timmarna av dagen. Jag hörde av mig till ett helt gäng, men som vanligt när man hör av sig med kort varsel och i strålande sol så är redan alla upptagna (Ja, observera att det har varit otroligt fint väder i helgen för en gångs skull…!). Till sista svarade Mange att han gärna stack och käka glass med mig. Kort därefter svarar Frida och hänger därmed på. Jacob kom en sväng han med, så blev det att vi köpte glass tillsammans i hamnen. När det sedan gick mot de lite kallare timmarna begav vi oss hem till mig och laddade upp framför TVn med alla dess härligheter i matform. Som Frida sa; Vi måste ha chip och dipp. Otroligt trevligt – vi hade ju också en del naturgodis, morötter, guacce till nachos. Sånt man helt enkelt har en härlig lördagkväll framför en film.

Så tack och lov räddade mina kära vänner mig ännu en gång från att sitta helt ensam hemma en lördagskväll. Eftersom kvällen bjöd på sol och mer värme än vi är vana vid så kändes det som att sommaren är på väg. Det bästa!

Bilder från eftermiddagen

Annonser

Fenomenet Avicii

Som ni kanske vet, och om ni inte visste det innan från alla överösande nyheter på alla typer av medier, så vet ni det nu, så har vårt svenska musikfenomen Avicii hittats död i Oman den 20 april.

När jag först tog del av dessa nyheterna så blev jag, likt många andra, förvånad. Det koppla liksom inte riktigt att Avicii inte skulle finnas mer. Jag har personligen inte någon stark relation till Avicii som artist mer än att jag lyssnat på hans musik överallt. Den har ju spelats på radio, Spotify, funnits i mina listor, reklam, sociala medier, på fester och på klubben – you name it. Och det har ju varit en typ av musik som jag verkligen uppskattat och själv tagit aktivt del av.

Jag vet inte riktigt vart min teori ligger, hur det hände eller vad som hände. Av att döma vad jag tror om Tim Bergling så hoppas jag djupt och innerligt att det inte var ett medvetet självmord. Jag vill tro att det inte var så, men tyvärr tror jag det handlar om en överdos av diverse tabletter mot ångest, i kanske ren panik, men som slutade helt fel. Däremot tror jag hellre det än att det var medvetet, efter att jag sett dokumentären om honom och hans mående de senaste åren. För ingen ska behöva avsluta sitt liv få grund av att man har haft förr mycket runt om sig, och ingen har dragit i bromsen.

Avicii: True Stories – Dokumentär SVT

Jag tror det är få som har missat att det även kommit en dokumentär om Tim Bergling. Jag råkade överumplas av den när jag satt framför TVn lite för långt in på sextimmars. Tyvärr hade jag redan missat första biten, men jag fortsatte ändå att titta på den. Även nu några dagar senare kan jag vara helt förvirrad av den. Inte för att dokumentären i sig var förvirrande, utan alla känslor som kommer när jag ser denna.

Jag känner glädje för hans musik och för allt det han gjorde. Jag känner mig imponerad av det han åstadkom på så kort tid, men också över hur han var. Jag uppfattade honom redan innan som en rätt lugn och självgående person som inte verkade låta sig påverkas så mycket av alla andra eller av annat skit som kändisvärlden ibland erbjuder. Men samtidigt kände jag en enorm ilska och besvikelse. Jag kände empati och blev ledsen av att se någon må så dåligt.

För att fokusera på det negativa, som vi människor gör så kommer jag dela med mig av varför jag kände så negativa känslor över denna dokumentär Det som fick mig att känna ledsamheten var för jag tyckte synd om Tim Bergling. Ångesten vi får möta när vi ser denna dokumentär är helt out of this world. För mig, som inte är enormt kunnig, är den väldigt tydlig och otroligt påtaglig. Man vill nästan bara ta av den från honom, precis som en tung ryggsäck. Han verkade bli otroligt pressad av alla runt om honom, och då tänker jag inte på fans eller så, utan personerna som jobbade med honom, bodde med honom och reste med honom. De såg, men verkade inte bry sig över hur Tim bad de sluta lägga på nya saker. Detta förvånar mig så mycket, eftersom att jag tycker ändå att personerna som så ofta är med honom, ser allt och lär känna honom på ett annat stadie, bör utan tvekan känna någon typ av empati och försöka få det till att sluta. Men ingen verkade göra något, vilket gjorde att jag kände denna enorma ilska. Jag ville bara gapa rätt ut att ser ni inte eller hör ni inte? Gör något nu! Men ändå var så många uppslukade av att Avicii måste vara på på på, att de helt enkelt glömde Tim på vägen.

En sekvens ur filmen visar hur Tim sitter med huvudet i händerna och näst intill skakar, samtidigt som hans team sitter runt om med alla sina telefoner och diskuterar med Tim om vad han missar om han ställer in årets turnéer (2016 vill jag minnas). De rabblar ”är du medveten om att du missar denna och denna. Vi har två i LAS Vegas, sen har du en där, sen en på det andra. Vet du hur mycket pengar du förlorar på detta?” Varav Tim svarar att han bara vill de ska sluta rabbla för att han bara mår dåligt av att höra det. Han klarar det inte helt enkelt, och efter en del om och men så slutar dem med att säga ”men det är inget du behöver gör idag så…men längre fram kommer det ju”. Här fick jag kämpa med en himla ilska, men också med en helt otrolig besvikelse. Hur kan ett team behandla en annan på det viset, speciellt när det är ett så kallat team. För det är inte så team fungerar. Man ställer upp för varandra, bryr sig, lägger annat åt sidan för att ta tag i problemet som finns nu. Men det fanns inte här, och det gör mig så arg och besviken att man så tydligt och påtagligt kan se att någon mår helt fruktansvärt, men ändå ligger fokuset vid pengarna. Till vadå? Ja, jag kan ju säga att de tjänar inte ett skit på honom nu.

Som jag har förstått det så är det många som förargats över behandlingen som Tim Bergling fick genomlida hans sista tid. Tyvärr så såg vi det först nu, och det gör mig så besviken. Varför kunde vi inte se det tidigare så hade ett liv kanske räddats? Ibland blir jag fascinerad av oss människor på hur dåliga vi är på att ta hand om varandra egentligen. Jag hoppas det här gav musik-Sverige, och alla som jobbar inom den verksamheten, en tankeställare. Vad är egentligen värt vad?

Mina första sälj

Nu är jag äntligen klar med grundutbildningen på Resurs Bank. Det känns faktiskt super bra, däremot så är jag inte ens halvvägs. Det mesta sker i praktiken och det är nu den också kommit in i bilden. Under de två sista dagarna på utbildningen så fick vi möjligheten att sitta i telefon med varandra och själva prata med kunderna. Som den lite mer praktiskt lagda person jag är så är ju learn by doing definitivt det som passar mig, så detta var kanon!

I början på denna veckan hade vi en separat säljutbildning där jag verkade göra gott intryck och fick fint omdöme av min otroligt härliga utbildare. Detta var också nog den del av utbildningen som jag upplevde var något lättare och det som tilltalade mig. Allt med siffror och olika begrepp är inte riktigt på samma plan för min del, men jag jobbar på det!

Men väl på telefonen första dagen fick jag fyra möjligheter att sälja in, och vilken grej när man sätter första. Två samtal senare sätter jag en till! Dels är detta min typ av motivationsgrej, för jag känner verkligen sån tillfredsställelse. En bonus sen är att vi får en rätt Najs provision av att sälja in olika saker – speciellt Supreme Card, som detta gällde i båda fallen! Jag möttes av glada och jag tror något imponerade utbildare som gav mig biobiljetter som grattis till första säljet. Jag själv hoppa och plinga på klockan som antyder att jag sålde precis – klappa kompisar och möttes av lite applåder. Härligt! För att sen göra det hela ännu bättre så sålde jag in två limithöjningar på korten dagen efter (något lägre provision, men som sagt är det en bonus. Tillfredsställelsen är ju hela grejen!). Ännu härligare!

Det blir verkligen ett driv hos mig och jag kan se hur jag kommer vara den något envisa och tjurskalliga om säger lite för ofta: nog f-n ska jag sälja lite till och missar rasterna. Men det är väll ändå härligt att det är mer på det hållet än andra, så att säga. När jag sedan förhoppningsvis får möjlighet att jobba hälften med telefontid, hälften med adminuppgifter, så känns det som att man kanske landar på jorden lite. Det återstår att se, men det är verkligen ett steg i rätt riktning och jäklar vad jag ser fram emot denna del i min trappa mot vuxenvärlden!