Skitförbannad eller driftig?

Igår hade jag jag bestämt mig klart och tydligt för att jag skulle pallra mig upp imorse för att gå och simma själv innan jobb. Träningen blir det inte mycket av till helgen så det kändes som ett bra beslut.

Såklart kom jag i säng på tok för sent, för att jag satt och gjorde en LinkedIn profil, för att därefter vakna flertalet gånger under natten och bara vänta in att gå upp för att köra till simhallen. När klockan sen väl ringde sitt välkända ljud så satt mina ögonlock som igenklistrade men jag pallra mig upp blundandes till toaletten, klädde på mig, satte i linser efter många om och men för att vänta in att köra. Plötsligt i mitt icke-tänkande där jag vet varken in eller ut av morgontröttheten så slår det mig att det minsann nog inte är öppet för simning på fredags morgnar.

Nu tänker ni ”jamen jösses vad skönt att slippa och sova lite mer. Det är ju ändå fredag!” Så tänkte jag också att jag skulle tänka, men som vanligt avbröt mina lite lite korkade hjärnceller dem tankarna och jag blev skitförbannad.

Här går man upp i ottan för att bege sig till simhallen för att motionera min stackars uttråkade kropp – så är det stängt? Katastrof. Nej, så kan jag inte ha det.

Bestämt och plötsligt helt vaket så river jag av mjukiskläderna för att sätta på mig varmare träningskläder. Stormar (så gott det går i det fortfarande otroligt trötta tillstånd jag befinner mig i) ner för trappan, kallar lite tyst på Pekka för att koppla honom. Resten av familjen sov och jag var inte sugen på att dra igång Tivoli Cånny vid 06:20, då det hade lett till otrevliga blickar från mina sovande föräldrar. Pekka kom, Cånny var tyst, jag och Pekka ger oss ut.

Tänk den härliga morgonbrisen, lite lagom svalt och soluppgång…

Så hade det kunnat vara. Synd bara att vi bor i det plattaste landskapet i det nästan plattaste landet + på västkusten. Så istället för en härlig morgonbris så slogs jag av blåst från helvetet. Men jag tog mig i kragen och satte ena foten framför den andra. Jag är flitig nu. 1-2-1-2-1-2.

Sen när jag kommit cirka 300m så började någon bli väldigt sur på mig. Det hade kunnat vara Pekka men han sprang ju på. Nej, det var kroppen min som sa ”Asså du. Det var inte detta vi kom överens om. Vad i helvete gör du nu?” Och ärligt talat kunde jag inte annat än hålla med. Varför tyckte jag nu att detta blev så bra? Flåsandes fortsatte jag men hela tiden skrattade jag lite hånfullt åt mig själv och kände mest ”haha du är för jävla rolig ibland som tyckte att löpning skulle vara bra..”

Efter en sedan lite pinsamt kort runda så tog jag mig hem och Pekka flåsade inte ens. Hoppade i duschen, klädde mig redo och gjorde mig redo för jobb. Solen tittade fram och det var ju faktiskt otroligt trevligt för nu får min själ våren komma.

Men efter dagen så kan jag inte bestämma mig riktigt om jag skulle ändå kalla mig driftig för tänk om man alltid hade sett till att träna när man blev arg, eller få andra saker gjorde som man planerat. Eller så var jag bara skitförbannad, blev svintrött och tog ett beslut som inte gick i enlighet med min kropp och fysiska form. För det här med löpning – inte min grej, det är ju en sak som är säker. Man kan ju se det hur man vill, men det kändes ju bra under hela dagen iallafall att jag fick tränat lite. Jag hade ju ändå tänkt det och det ballar ut lite för mina stackars hjärnceller när min planering fallerar. Attans.

Annonser